Rädd

Jag vet inte vad det är. För jag vet inte längre vem jag är. Skuggan av något, med ryggen lutad mot en smutsig tågstation. Någon har klottrat på väggen ovanför, "Pedde the man was here - 2001". Det luktar urin. Jag vet inte ens om det är något, eller om det bara är jag som vänder mig om. Neonskyltarna på gatorna sänder ljus till mig hos skatorna. Vinden håller tal. Jag sitter med Tom Waits i hörlurarna, "Bone Machine", och jag tänker på allt som händer, och på allt som inte spelar någon roll. Det är 2004, och jag är är äldre. Stor, men rädd. Regn, och blåsigt. Jag skriver fortfarande listor på servetter, på tidningspapper, på allt jag kommer över. I telefonkataloger. På lappar som flyger iväg med vindarna. Samma listor som jag skrivet sen jag var 15 år, och tyckte att Dexy's Midnight Runners var världens bästa band. De är fortfarande bra, ibland bäst. Och jag vill bara sitta på i en parkbänk stan och ropa saker som inte finns; prata om sånt som berör. Jag vill ropa till alla som går förbi att "Daydream beliver" är världens bästa låt, eller "Waterloo Sunset"; sjunga "As long as I gaze on Waterloo sunset, I am in paradise". För jag vet vilka ord som kommer innan, när Ray Davies gråter, och jag är bara rädd för att bli likadan. De ser så ledsna ut. Nians spårvagn stannar. Och drömmarna om Chekhov. Nätterna med Kafkas dagbok. 16 år och med Tarkovskij i min hand. Det är ett nytt liv, och jag är här. Som i "Himmel över Berlin", när han hoppar ner från huset. Men jag sitter bara där. Feg, och rädd. Livrädd. Rädd för döden. Och alltid rädd. Jag sitter där och ser dagarna gå.