Jag älskar er.

Jag kan tala om för mig, stående på en fot, mina drömmar i natt, var helt sjuka. De gick i cykler, med den andra foten frekvent sparkande på det som låg ner. Det var jag, som låg ner. Jag drömde om en lång, smal, landsväg, som hela tiden svängde svagt åt vänster. Det regnade. Och jag satt i baksätet och körde bilen, utan knappt att se framåt, över huvuden på dom som satt i framsätet och hela tiden skrek i rädsla, och på den vänstra sidan kom en tromb som växte sig starkare och starkare, till en tornado, redo att blåsa oss av vägen. Närmare och närmare. Jag fick ord, i hjärnan som jag skrev ner i drömmen, och samtidigt visste jag att det var en dröm, i en dröm jag skrev ner dom. Jag vände mig om, försökte komma ihåg. Alla ord blir så verkliga i drömmarna, som levande varelser, smygande skepnader, alla ute efter mig.

Sen satt jag på en toalett, utan att hitta spolknappen. Och vad som fanns i mig, vräkte ut. Och det tog aldrig riktigt slut. Jag sket, fruktansvärda mängder, men hittade inte spolknappen. Så att toaletten snart blev överfull, och rummet fylldes och jag virrade runt och försökte hitta spolknappen. Tills jag långsamt, kvävdes, drunknade, i mitt egna avfall.

Och vaknade.

***

Jag älskar er. Om jag hittar rätt en gång, och bara står där; jag ska aldrig hitta rätt! Men om i så fall, kom ihåg mig för min vilsenhet, och hur förvirrad jag var. Om jag blir stor till slut, vuxen och pryd, kom ihåg mig för min sårbarhet. Jag ska aldrig bli vuxen och pryd! Hur jag hänger mig över pennan, som tatueraren med sin nål, och trycker ner orden, i ådrorna; kanske djupare ändå. Vad som händer vet ingen, och så ska jag leva mitt liv. Max, i varje riktning. Utan att låtsas vara någonting. Så ska jag leva mitt liv, så kom ihåg mig, för det jag låtsades vara, men aldrig blev. Kom ihåg, att jag älskade er.