617. Rispar naglarna mot avgrunden

Går ut ur rummet. Det är lugnare nu. Spegeln ligger begravd i dunkelt ljus.

***

Rispar naglarna mot avgrunden.
Spottar så att det fräser. Ta mig dit, hundarna kväser.
Ta mig dit, borgarfolket spyr.
Dansar, om så i stora flockar.
Håret står åt olika håll.
Jag går i motvind, i stället för att kamma mig.
Simmar motströms, för att tvätta skiten från min kropp.
Åt alla som kommer hit och tittar,
skrattar jag bara.
Ett högt skratt, ett skratt för föraktet.
Bara för att jag går min egen väg,
betyder det inte, att jag går.
Man kan stå still ändå.
Men jag går.
Jag går.
Tills fötterna domnar.
Tills benen går ur led.
Jag går.
Jag går.

***

Dunkar vilt, med huvudet i alla värdesträck.
Att vara ensam, att vara lycklig.
Att dansa långsamt, eller att hoppa.
Lika stora frågor som Hamlets.
Resonerar med mig själv i tystnaden.
Med gester som i Italien,
Hoppas ingen ser.

***

En text om min barndom. En text om idag. Detta helvete, denna misär, som jag bär med mig oavsett väder.

***

Jag skiter fullständigt i helvetet vilken kategori ni kommer klassa mig som nu, stoppat in mig i ett fack som jag knappast passar in i, sälla mig till andra, främlingar från en annan planet, leda mig till ett hus där jag knappast hör hemma, spärra in mig då, spärra in mig då, ni kan till och med trycka in en nummerlapp igenom mitt öra och kalla mig pälsdjur, om jag så får slå det första slaget.