1333. Hur länge måste jag vänta stå ut och le

Tapeterna kletiga
feta
skrikande
taket sönderrivet
mögligt
listerna isär
gnagda
naglarna avbitna
håret rufsigt
golvet halt
och fylld av dåtidens poesi
madrassen fylld av kroppsvätskor
för drömmarna
om fåglars vingar och
en morgondag

rädslan initierad
av tavlorna upphängda
med lim
inhalerat och ramarna
spretiga
förskräckliga
Picassos ögon stirrande
gardinerna sotiga
persiennerna skeva
solljuset droppande
som honung
och allt jag ser är lera
fallande som regn
hamrande mot fönsterkarmen
som dörrknack på dörren
men än knackar det inte
för ingen vet vem jag är

inte ens jag
och i min spegelbild
det eviga letandet
misären
förtreten
luggen ojämn
håret över ögonen
blicken av
aska på spegelglaset
torkat klister
saliv droppande
från lampskärmar
som kalksten i
grottor
och jakten efter kärleken
mer som den jakt
en tiggare bedriver
efter pengar sprit
och ett skjul att söka skydd under

hur länge måste jag vänta
stå ut
och le
som om det betydde någonting
kanske betyder det någonting
om det vet jag ingenting
bokomslagen utslitna
knivbladet för
slött skaftet
ljummet insmort
av
kroppstemperatur

minnet frånvarande
ursäkterna
på håll viskande
sin egen klagosång
mitt namn det hör
jag till synes
fotspår i töande
snö över bäckar
med smältande is
går jag för att
säga hej min autograf
ristad i damm
tankar spillda som
spyor fräsande
genom näsborrar och efter
det stanken
av galla

grimaser lämnade
kvar framför
gråtande barn
som porträtt i grått
och grått snarare
statyer gjorda
av tändstickor här
ta min ring
och några tomma ord
vid altaret det
räcker med att säga
ja för att tjäna
sin plats i himmelen

änglar
i rusningstrafik
bärandes på
kistor piercade
tatuerade ensam
i ett paradis
gjort för två med
ena handen vaskar
gud fram barn i den andra
tar han död på
dom klockan elva i Edens
lustgård är det kaffe
med påtår

men
till och med
dom som lever
där och till och med
kloakernas barn
måste erkänna att
det är bättre att
inte veta vem man är
än att veta att
man vet vem man
inte är så kokar jag
kaffet svart full
kanna 10.55 och
sveper det på
en gång för
en tid i helvetet
min tid i helvetet

den dagen
maskrosorna
slår ut är
jag långt
härifrån
bärandes som
dödgrävarnas ryggsäckar
fyllda av jord
bärandes på
vissna maskrosor
i min famn