Bob Dylan

17 år, och full av dans. Det här är en kärleksförklaring till Bob Dylan. Jag vet bara inte hur jag ska börja.

Bob Dylan är gud.

Det är så jävla svårt för jag älskar Bob Dylan. Och Bob Dylan älskar inte mig. Bob Dylan är cool. Det är så jävla svårt för jag vet inte hur man gör med sånt man inte kan behärska. Han kan slåss med blickar, den mannen. Han kan döda med en enda blick. Han kan svära utan att prata. Och bara gå därifrån, som att ingenting har hänt. Det är så jävla svårt, för det omöjligt att skriva om något som berör. Något som stått i spegeln och möglat, och dammat sönder, och fallit in i grått, och ändå säger allt om vem man är. Fortfarande.

Jag ska göra en topp-5, om det går. Jag måste. Jag måste bli fri från tankarna, så att de inte kväver mig. Och jag dör, som Stig Dagermann. Som Franz Kafka.

Jag vet inte när det började. Men det spelar inte någon roll. Det började i gymnasiet. Och han hette Jean och var smartast i klassen. Och Jean lyssnade på Bob Dylan. Och alla andra i klassen hatade Bob Dylan, för Jean var inte den typen som alla gillar. Han var djup, och han visste det, han var poeten, den innåtsträvande, som hade allt inom sig och hade lärt sig leva med det, och inte behövde någonting annat för att överleva. Som Bob Dylan, en sån som läser Kerouac när han är alldeles för ung, och gör likadant. En sån som blir sittande med ett glas rött vin när han är 25 år och läser Albert Camus, bara för att skriva ner något som är likadant. Och Jean tog med "Visions of Johanna" till en svenskalektion. Det var där allt började, och jag hatade det. Jag hatade munnspelet.

Sen tog han med "Highway 61 Revisited" till en musiklektion. Och för den som inte har sett omslaget, är det svårt att förstå. Men Bob Dylan sitter i en stol, lite bakåtlutad, med en ful, spräcklig jacka. Och är världens coolaste man. Och han vet det. För han skiter i vad alla andra tycker. Han har fastnat där. Han skiter i alla som inte tycker om honom, för han vet att de som inte tycker om honom, är skit ändå; de har bara inte förstått. Och där föddes rocken. I den blicken. Bakåtlutad i en stol, med spräcklig jacka. Och där föddes rocken. Den föddes till tonerna av "Like a rolling stone", den föddes i ett hämndlystet, "how does it feel". Men den föddes i spegeln, i två ögon stirrande mot varandra. Och den lades i en krubba för att se dagens ljus i "Free Trade Hall" i Manchester, den där kalla, blåsiga, kvällen, i Manchester 1966. Den lades der för att vakna till liv. Och någon ropade "Judas", och Bob Dylan svarade "play fucking loud".

Och Bob Dylan är världens coolaste man. Nu orkar jag inte skriva mer, jag orkar inte göra en topp-5. Och fan. Fan. Fan. Fan.