Och livet, livet..

Jag bejakar sanningen, vid tidens tand.
Som att, trippa fram, över ruinens brant.
Försöker jag bara, få två ord att börja,
tycka om varandra. Igen.
Och igen. Igen. Igen.

För drömmarna, om jag fångar dom,
blir jag verkligen stor.

***

Nu har jag ingenting kvar. Och livet, livet, sköljer över mig, som böljande, vågor, av vita gäss, mot en klippas vassa blad, ner längs oceanens djup. En gång till, en gång till. Jag har ingenting kvar. Jag har ingenting kvar. Jag är rädd för att inte komma någonstans. Jag är rädd för att gå några steg för långt. Jag är rädd för att aldrig komma över, hon. Den där. Jag är rädd för att dö. Och Jesus på korset, dog han ens? Och Jesus på korset, dog du ens? Jag måste resa mig och gå. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Och hur jag inte ser, att vi verkligen passade så bra ihop. Jag ser det nu. Jag ser det här. Jag ser det i varenda rörelse, när andra går. Hur söta vi var ihop. När vi kittlades, och slutade upp, med kyssar, kuddkrig, och ett ensamt täcke, som sköld, för resten av världen. Jag kunde bara inte hitta mig själv. Nu är jag här, blodig, bland skärvorna, skuren, på resterna, av det som fanns kvar. Och ska jag skära mig en gång till, eller låta bli. Du älskar mig. Nu älskar jag dig, och allt blir bra. Hallå, hör du mig? Hallå, hör du mig? På andra sidan ån, står väl du. Med händerna i andras fickor, och runkar av, i ren sympati. Ett annat liv, och en annan jag. Är allt du någonsin tittar på, så nu, också en del av mig.

***

Jag skulle inte gifta mig med någon som inte vet att Fischer vann mot Spassky i Reykjavik '72.