618. Kom, kom, rökmaskin..

Väggarna verkar luta idag,
Som tornet i Pisa,
Som Moskvas TV-torn,
Det brann ju,
Lutar inte väggarna idag?
Husens fasader vittrar sönder,
Till ljudet av skrattande barn.
Gamla damer, nästan döda,
Rastar sina hundvalpar,
Lekande med pinnar, bitande,
Klängande som pirayor runt en annans,
brokiga, ruttna, käpp.
Köp skidstavar till alla gamla!
Gör något drastiskt åt situationen,
Skriker en gymnasieelev, i ett manifestation,
En demonstration om världsfreden,
Där alla ändå bara snackar om sänkt skatt,
Och utökad krigsbataljon.
Marinen har köpt kärnvapenspetsar,
Och undervattenskanoner,
vi kan lika gärna kriga nu.
En gammal man på bron till fastlandet,
Delar ut kex och coca-cola för Jesu kropp,
Och Jesu blod,
Svälj, tugga, och spotta ut.
Spotta på dom som går förbi.
Det finns en morgondag också,
Tänk om Jesus äter oss.
Jag konfiskerar gamla diagonaler,
Diagnoser från renoverade sjukhus,
Tapetserer upp dom roligaste på min vägg,
Det var den mannen från 1956,
Som åkte in på slutet psykiskt behandlingshem,
När han var 16 år,
För att han hade spillt tre stycken kaffedroppar,
På sin nya, vita, shorta.
Och han kom aldrig därifrån.
På födelsedagar kom hans mamma dit,
Och bara då,
Ibland sa hon förlåt, men han bad henne
Alltid gå.
Det var hon som ringde dom.
Det var dom som fick honom kastrerad.
I 40 år satt han och stirrade mot sin vägg.
Utan att röra en min.
På sina 56:e födelsedag, när hans mamma dött,
Och personalen kom in, började han tala igen;
Han sa, är det inte märkligt,
Hur väggarna lutar idag?
Som tornet i Pisa,
Som TV-tornet i Moskva.
När väggarna har vält,
Blir jag en fri man.
Det handlar bara om att stirra hårt,
Med blicken fäst,
På samma punkt,
Dunkelt sken,
Mina skuggor upp och ner,
Det handlar bara om att stirra här,
I några år till.

Kören körar änglakör.
Dirigenten kapitulerar alltid, med pinnen kvar i sin hand.
Som om han kompositerar,
Även sitt nedgång och fall.
Författare skriver om sin egen död,
En rockpoet har alltid en låtrad,
Som står på gravstenen,
Och verkar handla om hur det var.
Bara en process,
En kapitulation, som skulle komma när,
Kören sjöng som högst,
När elorgeln dunkat länge nog,
Cellon spelat på tunnaste sträng,
Så att tystnaden skulle bli så total,
Som möjligt.
Så underbar, som saknaden.

På en tavla på en vägg,
Hänger Humphrey Bogart,
Bakom en vissen ros,
På ett litet bord.
Ramarna är svarta.
Bakgrunden är svart.
Man ser bara den vita skjortan.
Och Humphreys vita,
Pupiller.

20 plus,
men född igår,
finns det en skola,
där dom lär folk gå?
Jag ska sätta mig
I korridoren,
Och titta på,
Jubelapplådera,
Dom som ramlar,
Bli kompisar,
Med dom som kryper fram.
Min legitimation säger 1980-tal.
Men vakten känner igen mitt namn,
Kommer ihåg förra gången,
Och säger,
Sorry, killen, rökmaskinen står inte kvar,
Det är någonting med insuget,
Gå härifrån, gå härifrån,
Dom kommer alla skratta åt dig!
Dom skrattar när dom ser,
Det kan inte hålla på så här.
Du får inte hak där alla är som dig.
Och jag sa till vakten,
Den finns tak över Majorna,
Där folk sitter flak av öl,
Och bandare.
Jag måste dit, jag måste dit.
Ge mig ett dansgolv,
Så ska jag dansa sönder det åt er.
Sätt på Daydream believer,
Då blir vi alla som barn igen.
20 plus, 30 plus,
och snorungar.
Hand i hand,
Som brunstiga kalvar i en kohage,
Skriker vi EN GÅNG TILL,
Sträckerna armarna mot skyn,
Slår knogarna i takplåten,
Och vänder oss mot dee-jay’en.
Vi villl bara ta över världen,
Så lämna oss i fred.
Vi vill komma över till rätt sida av ån,
Där fåglarna sitter och tittar på oss.
Jag vill dit, och titta på dom,
Som sitter kvar.

Det känns så mycket på den andra sidan,
Skåda folket dö.
Som ett skådespel.
En pianokonsert.
Verdi, och alla stora män.
Ett krig.
Jag gräver skyttegravar,
Som ingen hittar till.
Jag gräver dom i smyg,
Så att folk från yttre rymden,
Kan se mina meddelanden,
Det står, i kryptisk stil,
Det står:
Om du är kåt, ring mig.
Och mitt mobilnummer,
Har jag ristat in i sanden,
Längst ner i botten,
På skyttegraven.
Man kan bara se den kryptiska stilen,
Från andra sidan atmosfären.
Men mobilnumret måste man verkligen,
Krypa nära för att se.
Med ett förstorningsglas,
Och en sjuhelsikes katapult,
Ska jag vinna mitt liv,
Över på min sida igen.
På rätt sida av atmosfären,
Beskåda folket dö.
Min mobil och inkorgen full,
Röstsamtal, desperata,
Av en kåt man i grön trikå.
Du är ingen utomjording,
Du kommer bara från en annan planet.

Jag gräver skyttegravar som ingen hittar till,
Och skyller allt på dom.
Slår mig själv över bröstet,
Och säger i tystnaden, i kulspruternas dån,
Framför en rökridå,
Bombernas regn,
Bortom nästa horisont,
Jag säger till mig själv;
Jag försöket i alla fall.
Jag säger till mig själv:

Sitter på andra sidan,
Det känns så skönt,
Att se folket dö.

Till deejay’en skriker jag bara,
EN GÅNG TILL, EN GÅNG TILL.
Som om jag verkligen dör.
Han sätter rökmaskinen,
På turbofart.
Så att röken virvlar på hög frekvens,
En trombon, där alla sugs med,
Påminner nästan om Katarina.
Och säger, det är dags,
Du kan dansa nu.
Så jag dansar och efter låten,
Kommer jag till hans bås igen,
Skriker det jag skrikit förut,
Han slår ut med armarna,
Lägger huvudet på lut,
Och säger:
Har du hört den där låten,
Med LOVE?
Sitting on the hillside,
Watching all the people die.
It feel much better on the other side.
Jag säger med min dova stämma,
Det är storyn om mitt liv.
Spricker upp i falsett,
MEN DEN GÅR INTE ATT DANSA TILL.
Skriker, med blodsprängda ögon:
SÄTT PÅ DAYDREAM BELIEVER EN GÅNG TILL.

Sen kommer vakterna från alla håll,
Överfaller mig, trycker ner mig mot marken,
Leder mig ut, och pekar,
Dit jag pekade förut:
Säger, det finns tak över Majorna,
Där folket är precis som du.

Gå dit, gå dit, gå dit.
Så jag vänder mig om,
Efter några stapplande steg,
Slår ut med armarna,
Lägger huvudet på lut,
Blinkar med ögonen, säger:
Men dom har ingen rökmaskin!

Kom, kom, rökmaskin.
Kom, kom, alla fåglarna.
På andra sidan ån.
Vem ska dör först,
och vem dör snart?