631. En död fisk

Kan nästan börja gråta bara genom att tänka på att det nu till exempel sitter ett barn i Afrika och stirrar ut över savannen för att se ryggtavlorna på sina föräldrar, kanske en sista gång, när de begär sig i väg mot okänd adress, för att kanske hitta vatten åt sitt uttorkade barn. De vänder sig om, halvvägs vid horisonten, tittar så att barnet sitter kvar, vinkar hej, som ett avsked, kanske vet dom att barnet kommer dom aldrig se vid liv igen. Ändå vinkar dom. Och går tunga steg i sanden, mot närmaste oas. Finns den ens? Och när gryningen kommer vet dom att det är dags att vända om, utan vatten, men för att hålla barnet i sin famn och se det sluta sina ögon en sista gång, hålla om det och krama medan hjärtat fortfarande slår. Eller ska de chansa? Några steg till, kanske en oas bakom nästa horisont. Istället vilse, uttorkade, och för långt borta för att det ens ska vara värt att vända om; barnet har redan dött, vi kan lika gärna fortsätta vår färd. Dom ser en död fisk i sanden, uppäten av fåglarna. Första tanken är att det måste vara vatten i närheten. Sen kommer dom att tänka på barnet som ligger kvar. Död, kanske uppäten. Eller fortfarande vid liv, stirrande mot samma horisont där han såg sina föräldrar försvinna, en sista gång.

Dom som känner med lögnaren, kan gråta åt hans lögner, som om det vore verklighet, dom behöver aldrig sanningen.

Kan nästan börja gråta bara genom att tänka på att det nu, precis nu, sitter ett barn i Ukraina på ett barnhem, 13 år, och utan armar, som sneglar över mot britsen i andra delen av rummet där två adoptivföräldrar hissar ett yngre och mycket sötare barn i luften och talar om för barnet om hur bra det ska bli i Spanien. När hennes egna öde, ligger mellan spjällrorna hon dinglar i frånvaron av sina egna ben att dingla med, lägger hon sig ner på rygg och tänker på hennes föräldrar som lämnade kvar henne i dikeskanten när dörren plötsligt öppnades och hon slungades ut, mot ett träd till att förlora känseln, och redan då förstod hon, fem år gamla ögon, oförstörda, oskyldiga, såg sina föräldrar köra där ifrån och fem år gamla öron brottades med orden, hennes mammas röst, pappas flåsande, när dom sa: Tyvärr, vi kan inte sköta om dig, inga ben, det var otur, förlåt oss, men du kan lika gärna dö. Själv insåg hon inte förrän mycket senare, att det var sista gången hon skulle få röra sin hand mot moderns bröst, kamma sina fingrar genom pappans hår och klia sin lena hud mot hans orakade kind när han läste sagor och kysste henne godnatt. Bara en sista gång, och hon sa: Men pappa, en godnattkyss nu? Det är inte ens kväll, jag vill inte sova, jag vill inte sova. Men pappa slog bara iväg med blicken, viftade bort hennes armar, när hon försökte klamra sig fast, och låtsades som att han inte hörde hennes rop på att få en kyss till, en kyss till. Han sa: det blir bäst så här, jag måste gå. Hon har inte sett honom sen dess. Och inte insett än, att livet visst, är någonting att leva för. 13 år, och nästan död. Fastkilad mellan spjällrorna på en barnsäng, i en sovsal där alla är mycket yngre men har ben, och kylan går ner till 10 grader varje natt och täcket inte är stort nog att gömma sig under, ibland kommer det in någon personal och viskar godnatt men det händer nästan bara dom yngsta barnen. Och skriken, på nätterna, när barnen inte kan somna. Tystnaden, när alla barnen har somnat. Och saknaden av någon att hålla om. På håll, genom fönstret om hon sträcker sin överkropp, kan hon se de andra barnen lekande utanför, kastande snöbollar mot varandra, skrattande, dansande, lekande med snöänglar. Om hon bara kunde få en snöängel, bredvid sig. Tänker hon, och drömmer hon om varje natt; en snöängel att hålla om, en snöängel att krama, en snöängel att läsa sagor för, en snöängel att kyssa godnatt, den behöver inte göra någonting. Den behöver inte ens le. Inte leva. Den kan bara ligga där, bredvid mig, som en död fisk, och jag ska stoppa om den varje kväll, hålla om den när det blir kallt, och skänka den varenda tum av täcket, så att den inte fryser ihjäl. Och så somnar hon in, barnen leker fortfarande, hon somnar, utan att flåsa, utan att man hör ens ett enda andetag, hon bara somnar som om hon var någon annanstans, och drömmer om bildörren som slets upp, om sin pappa och om sin mamma om alla sagor dom läste när hon var liten och satt i deras knän, varenda sagofigur och varenda lyckligt slut, i drömmarna kommer hon ihåg sin pappas varje godnattkyss, hon kan känna stråna på hans kind, på haken, hennes egna lena hud mot hans orakade, hon kommer ihåg varenda kyss, varenda kyss, men när hon vaknar är det lika kallt som förut. Hon kommer ihåg att allt bara var en dröm.

***

Men en dag knackar det på dörren.