672. OBS: enormt jävla kass! läs inte

Men vem vinner egentligen
Är det dom som säger att allting bara är en lek

Dom som satsar allt
Men ändå alltid förlorar
Bara för att vinsten i sig
Var mindre än vad dom gav

Dom som är för svaga
För att ens delta
För att drömmen om att vinna
Alltid får plats
Inuti rädslan för ett nederlag

Dom som förlorade
Men låtsas att dom vann
Och nu står med fejk-medaljer
Som alla andra tror är äkta

Dom som verkligen vann
Men skänkte prispengarna
Till förlorarna

Dom som aldrig vunnit någonting
Men är nöjda ändå

Dom som vann allt men är
Missnöjda med det som
Gick förlorat på
Vägen dit

Han som lägger av
Med bucklan i sin famn
För att spegla sig
I dess svunna glans
Tiden som flytt
Och guldet som bleknar
För varje år
Bara för att visa att det
Var längesen han vann

Dom som vinner
Men känner sig som förlorare
Förlorarna som känner sig
Som vinnarna

Vi är alla förlorare
Men förlorade är bara dom
Som ser alla andra
Som vinnare

Ni säger att jag
Att jag förskönar
Nederlaget nästan
Romantiserar förlusterna
Hyllar förlorarna
Som vinnare utan
Medalj
Spottar på prispallen
Det är inte så
Men varför ska man hylla
Vinnarna när det
Är förlorarna
Som bär dom fram
Till och med
Städar upp skiten
Efteråt

Och jag önskar att allt
Inte bara handlade om
Vinnare och förlorare
Men det är nog så

Att dom bästa vinnarna
Dom enda vinnarna
Är dom som bäst
Bemästrar konsten
I att förlora
Men när ska någon
Stå med segerkrans
Vid övergångsställena
Och parkbänkarna
Och kora dom
Bästa förlorarna?

***

När David vann mot Goliat
Borde han inte åka dit för det?

***

Vi lever alla i fördomar
Rör oss i olika system av fördomar
Som våran uppfattning om sanningen har målat upp
Men för lögnaren är sanningen också en fördom
Och vem kan veta att lögnaren inte talar sanning
Så länge man inte har bevisat motsatsen
Och alla är rädda för sanningen
Inför sanningen ljuger alla
Men bara lögnaren talar högt om det
Är inte det sanningen
Om vi inte hade varit rädda för sanningen
Så hade inga lögner funnits
Och vad är vi rädda för inför sanningen?
Vi är rädda för att sanningen ska ha rätt
Vi är rädda för att ha fel
Så i rädsla för att bli som lögnaren
Dödar vi lögnaren
Sanningen har fel ibland
Sanningen ljuger för alla som tror på den
Lögnaren är sanningen om någon tror på honom
Någon tror på lögnaren i rädsla
Och dödar sanningen i samma rädsla
För att ha fel
Vi dödar det som är rätt för att det som är rätt
Bevisar hur fel vi har
I rädsla dödar vi sanningen och alla dom som vet
Hur fel vi har
Och i rädsla frågar vi lögnaren
Om han tror att sanningen verkligen är död

***

rädslan är det enda
som aldrig kommer svika mig
därför söker jag den
smärtan är det enda verkliga
det är min trygghet
jag har ett hus inuti mitt huvud
dit jag går och är rädd
och det är mitt hem
för jag går bara dit
jag vet att jag får vara
som jag vill
och ändå få vara kvar
som jag alltid har haft
vänner som aldrig
kommer svika
sitter jag hand i hand
med lidandet
och jag lovar den
att aldrig släppa taget
och han säger
jag finns här för dig
och jag börjar gråta
som jag alltid gråter
när någonting säger
något sånt där
till mig

men när andra säger så
får jag alltid en känsla
av att dom vill bota mig
ser sig som änglar
som tror dom kan hela mig
och göra underverk
att dom bara är där
för att göra sin grej
och sen dra som
en sjuksköterska tittar till
sin patient några gånger
varje dag
alltid vid bestämd tid
jag får en känsla av
att dom ser sig som
räddarna i nöden
och här finns en chans
att spela hjälte
för det syns ju på flera
mils avstånd hur svag
jag är
och jag vill inte
vågar inte för om
dom klarar det direkt
gör mig hel och stark igen
vad händer sen
drar dom till nästa
patient och låter mig
vänta kvar?
men när dom försöker
utan att lyckas
tröttnar dom och drar
därifrån för att inte
misslyckas fullständigt
kapitalt
och jag är heller trygg
med rädslan
än otrygg utan den

alla är ensamma
alla är ensamma
vi är födda ensamma
till unika själar på jorden
som gör sig unikare
och unikare
för att söka gemenskap
bekräftelse hos andra
men vår ensamhet består
av att ingen annan vet
precis hur just
en sån som jag
du du du
mår

för så nära kan inte
ens man själv gå
och man är ensam
för man vet inte vem man är
i andras närvaro
dom som är lika mig
tänker jag speciellt
mycket på vem jag är
för om alla är till synes
lika i rummet
måste det liggat något
under ytan som är
totalt olikt
för annars hade vi fått plats
i samma kropp
och samma själ
och jag får alltid känslan
av att ju mer lika man tror
man är någon annan
desto olikare är man
under ytan
som en vågskål vägs upp
till jämnvikt
där alla människors
olikheter
väger precis
exakt
lika

jag har lagt märke till
hur annorlunda jag är
beroende på omgivning
närvaro
med jag och farsan
är det alltid jag som
kommer ihåg saker
med kompisar är det
tvärtom
och med farsans kompisar
kommer farsan ihåg
allting
är det så vi är
så styrda av just
den där jämnvikten
där

dom stora poeterna
dom vi skapat vår sanning
efter
har alla ifrågasatt det vi vet

***

Klockan säkert halv 6 på morgonen. Månens sista strålar ger mig ro att skriva, nu måste jag fånga den. Fånga stämningar genom att ställa mig under dom, underkastas orden, utelämnad som en för stor man i en för liten bur, bland hajarna. Kärlek är allt, oavsett om vi hatar den. Allt vi gör är kärlek. Och sex är inte allt, om kärleken inte hade haft någon mening, om det inte hade funnits en poäng med att bli kär, vara kär, eller titta på en film och gråta, en bild av Doisneau och känna sig som personerna där, eller som fotografen, som Conor Oberst när han sjunger ut i ursinne, desperation, uppgivenhet, att han vill bli älskad som en otrogen man, hade inte allt det haft en mening större än att ha sex och sprida livet vidare; så hade människan levt utan känslor och knullat på instikter, precis som alla djur. Kärleken är ju destruktiv, men samtidigt det mest konstruktiva som finns, det som driver oss framåt, det som tog oss genom grottorna, över savannerna, och in i städerna, till att packas som sillar i stora betongkomplex och höra grannarna knulla och någonstans där, sömnlös klockan halv 6 på en morgon utan whiskey och gin, någonstans där, förstår jag att kärlek finns. I varje stön, det är också kärlek. Men behöver inte vara det. Kan vara. Eller inte. Men en frukt som faller till marken och plockas upp av folk som inte har någonting bättre för sig än att ägna så varandra så mycket dom kan.


***

I got the blues, that’s me.

Jag åker imon. Det känns overkligt. Till Kina, ingen trodde att jag skulle komma dit. Heller. Ingen, har någonsin trott mig, men skådat på håll. Jag åker imon och lämnar resten kvar. En halvpackad ryggsäck står vid utkanten.

Fula fåglar kan också flyga. Och det är jag lärde mig att alla är ensamma. Ögonen behöver lite regn för att man ska växa. Jag åker imon. Jag gråter nästan för det. För att äntligen åka. För att åka härifrån.

***

Jag älskar att skriva avsked. Och det är allt jag egentligen kan. Att låtsas att det jag skriver om, aldrig kommer tillbaka. Det är ett sätt för att distansera sig från saker, från känslor, och människor. Min väska står halvpackad vid dörren. Jag vet precis hur den ska packas, och den har packats precis likadant i Indien. Det här är inte Indien. Det är lättare än Indien. Jag kommer inte vara så utelämnad, vilsen, naiv. Då hade jag ingen mobil, och hade en tjej som älskade mig, kvar, hemma. Och jag skrev; Indien är ditt söta leende, och jag saknar dig.

Så jag säger hej då till den här tiden på Havanna. Hej då, hej då.

Jag kommer inte ens lämna Havanna för en enda sekund. Men dom sena nätterna, andetagen, dom ensamma andetagen, rökringarna från den franska balkongen, tiden som högstadievikarie, förälskelsen, och det brustna hjärtat, rastlösheten, det kommer alltid vara likadant, men dom kommer få nya namn. Jag sitter och läser kommentarerna som jag har fått ibland, mailen som endel har skickat, allt, fint, jag läser det nästan varje dag och tänker att det var värt det ändå. Gråter ibland. Gråter rätt så ofta. Sedan den 14:e december är allt bara en dimma, där alla intryck och alla blickar skulle omvandlas till ord, och uttryck, och orden omvandlades till intryck och blickar och jag är stenad, jag har aldrig varit så stenad förut.

Det här har bara varit en slags utflykt, från allt.

Fula fåglar kan också flyga.

***

Har jag någon rätt att skriva?

***

Jag tar min sista cigg som jag torkar mitt första barns första tår, när den rusar ner för kinderna. Fall inte, fall inte, allt blir bra.

Har jag någon rätt att skaffa barn, om jag tror att det ska gå igenom vad jag går igenom? Och ändå är det ingenting jag går igenom, egentligen. Jag bara tror det. Som jag gick på myten om vem jag var.

***

The Beatles –

Don’t let me down
Penny Lane
The ballad of John and Yoko
She loves you
Lucy in the sky with diamonds

Bob Dylan –

Like a rolling stone
If you see her, say hello
Sarah
Sad-eyed lady of the lowlands
Shelter from the storm

Bright Eyes –

Nothing gets crossed out
Make war
Waste of paint
If winter ends
First day of my life

Tom Waits –

Who are you?
Downtown train
Martha
Flowers grave
Jersey girl

Elvis –

This is my story
I can’t help falling in love with you
Always on my mind
I just can’t help believin’
Suspicious minds

The Rolling Stones –

Sitting on a fence
Shine a light
Wild horses
Waiting on a friend
Ruby Tuesday

***

Paint:
Har vi rätt att gråta när det finns barn i afrika som svälter?

***

Devendra Banhart.

Den övervintrade hippien är så jävla fel i tiden så det det kan nog funka.
Jag tror det funkar.
Tills för tre månader sen trodde jag att han var en tjej.
Det spelar ingen roll.
Han vrider sin röst på en könlöst sätt.
Tänk att du sitter på en förfest.
Och Palle lassar öl ur kylen.
Det partyt måste sättas igång.
Sätt på en låt.
Sätt på den här låten.

***

Det är nästan sorgligt att se.

Jag grät när Piscilla,
Lämnade Elvis.
Som om hon hade sagt
Samma ord
Till mig.

Var det hon som
Dödade Elvis?

Och i sofforna satt
Henens föräldrar
Som hökar
Vakar över sina
Nykläckta ägg
Vad hon vill
Är alltid det viktigaste
Sa dom
Eller dom sa inte det
Ordagrant
Men det kändes typ så

Dom leder ut en blind
Man på scenen
Och ber honom
Läsa något han inte ser
I bakgrunden nynnar
Körsångerskorna
Med glittrande ögon
Längst fram går
Elvis ner på knä
Och sjunger
Only fools rush in
Men det enda folk hör
Är tystnaden
En tår faller ner
För kinden
Och plötsligt
Är alla glittrande ögon
På en annan planet
Någon annanstans
Kvar finns bara
Tåren som trillade ner
Från Elvis kind
Och alla fattar
Alla fattar nog
Att slutet är nära
Han kanske dör inatt

Och han dog

Den inre kampen
Som tårar med puls
Varje ord följer
Hjärtats slag
Vet man inte hur hjärtat
Slår vet man
Inte poesi
Allt är en rytm
Utan den finns ingenting
Orden i en dans
Musiken är det enda
Som finns kvar
När den sista mannen
På jorden begravs

Elvis dog till tonerna
Av sin egna musik
Sin röst och stämmorna
Som sa att om jag
Bara sjunger samma låt
En gång till
Så blir allting bra
Ni kan väl lämna mig
I fred?

Även begravningshymner skrivs
För att få folk att dansa
Vi glömmer bara av att
Stegen visst
Leder någon vart

En begravningnshymn
Sjunger jag varje natt
Ifall att
Ifall att

På sin sista föreställning
Sjöng han
Sinatras My way
Om slutet som kommer
När ridån faller ner
Han sjöng kanske
Den sista refrängen
Till sina sista andetag
Om hur han försökte
Men inte räckte till
Och ifall att
Trots allt

***

upprinnelsen till
uppgörelsen är
förnimnd i
uppdådelsen
runt
nedslaget
ni kunde väl inte tro att det skulle
bli vi två
arma idioter
förbannade danskar
jag är vild
kom hit och döda mig
och utanför flyger skator
på rad
jag fattar ingenting
som vanligt fattar jag ingenting
men det är ju alltid något
tänker jag och ser på dom
för även dumma
fåglar flyger
ni kan lämna mig
i Tjeckoslovakien
på vägen hem
till Afrika
och savannen
säg att ni saknade mig
min mimik
ögonen som sprack
men aldrig slogs

den tama blicken
påminner mer om
den lama handen
från Nils, 85 år
än om ett
lamadjur
den fräcka cyklisten
slänger ut
plastflaskorna
i naturen när han
har druckit upp dom!

***

Fan, jag har väntat på det här. Mitt jävla liv, att kunna skriva en presentation och låta svordomer bereda plats, slåss, få sin stund i solen, skina, skina, SKIN! Jag är ett vrak. Mitt liv började i en uppförsbacke, en jävla uppförsbacke. Tell you what; mitt liv började när jag hörde Like a rolling stone för första gången och jag föddes där, Dylan pratade bara till mig och jag frågade honom om jag fick vara kvar, han sa NEJ; mitt liv började efter gymnastiken i årskurs två. Jag hade aldrig tidigare vågat visa mig, men några pojkar hade tjallat och i ekot av en ekvation sa lärarinnan att elev nummer 21 luktade svett. Det var jag och jag satt där och sjönk ner, så efter nästa gympalektion duschade jag extra länge, stannade kvar, och lät dropparna dränka mitt förflutna, jag duschade bort mitt förflutna och skrubbade borsten extra hårt. Vattnet varmt och kallt jag svalde varenda stråle som om de vore mina bästa vänner. Mitt liv började när jag hörde Daydream believer för första gången och dom sa, du kan inte dansa så. På dansgolvet, välte allt omkull och jag blev yr bara av att stå där och se dagarna snurra bort –i-f-r-å-n mig och jag sprang efter, stannade, mittemellan, halvvägs; där STÅR JAG NU, tänker;

Mitt liv började när jag läste Arthur Rimbaud. Han var den första, förutom musiken, som fick mig att svinga huvudet från kant till kant, på tangentbordet slog mina fingrar i en egen takt och jag log; som ett barn med julklappen; alltid; för; tätt; inpå. Jag log, jag log, jag log.

Mitt liv började när jag läste Franz Kafkas dagböcker, om Josef K. på fritiden, innan han åkte fast, arresterades och mördades. Mitt liv började när jag var kanske sju år, satt i farsans knä, och fick se en vuxen man visa känslor och skrika när Mike Powell hoppade åtta meter och nittiofem centimeter. Han vände sig till mig, skrek, sa, fattar du, fattar du vad du går igenom, det här är stort, det här är stort, det här är lika STORT, som när Bob Beamon hoppade åtta meter och nittio centimeter när jag ungefär lika gammal som mig och min farsa SKREK, han skrek, han skrek; och jag ställde mig upp på golvet hoppade upp och ner och ropade Bee Beemon Bee Beemon, och farsan skrattade, satte sig på huk och sa; han heter Bob Beamon.

Herre gud, jag har inte ens börjat leva igen.

Herre gud, det finns så mycket liv här att bara det i sig, är värt att dö för.

***

Mitt enda hem
Har varit en
Dörr på glänt
Mot framtiden
Tillräckligt
Öppen för att
Titta ut
Men inte
Öppen nog
För att
Ta sig ur

Igenom

Utanför ser
Jag mig själv
Springa förbi
Om och om
Igen
I olika kläder
Alltid lyckligare
Än i min egen
Spegelbild
Men ändå
Lika svag
Jag ser skyltar
Och banderoller
Som indikerar på
Att tiden är inne nu

Och i min hjärna hopar
Sig ord
Jävla ord
Som ser ut genom
Mina vidöppna ögon
Men aldrig vill
Ut
Trots att dom kan
Jag vet att dom kan
Så jag stänger
Ögonlocken
I ren protest
Och skriver ner det
Jag ser
Inuti
För att locka
Locka
Locka ut orden
Och bli
Av med dom
Tankarna
Tankarna
Tankarna
Jävla mig

Dom säger det är
Kafkas år i år
Dom vet
För dom var där
Jag såg dom
Alla
Skrapa skorpor
Från hans sår

Men min långa
Resa hem
Är en färd
Mot okänt mål
I dunkelt sken
Håller jag kartan
Upp och ner
Och stjärnorna
Jag följer är alltid
Dom som faller ner
På kurvig väg
Och kuperat landskap
Med betongens
Kyla och
Skyltar på andra
Sidan i motsatt
Riktning som jag
Önskade att
Jag hade skrivit
Själv

I dikeskanten
Ligger det som
Blev kvar
När jag lämnade
Hemmet och drog
Förra gången
Orkade inte bära
Packningen orkade
Inte drömma om
Det förflutna
Orkade inte titta
På dom som log
Och svara alla
Pedagogiska
Blickar
Att det är bättre
Nu det
Löser sig

Går hem
Som en trött man
Redo att lägga sig
Ner och vara nöjd
Med det
Belåten
Mätt
Likgiltig
Som ett pärlband hängs
Runt förskolebarnens
Solbrända halsar
Har jag försökt hänga
Med alla dom som
Sprang

Men fastnade i vätske-
Kontrollen har aldrig
Druckit så gott
Vatten förut
Som där

Jag går
Jag går
Jag går
Men kommer inte riktigt
Framåt
Ju närmare jag kommer
Desto tydligare
Förankras känslan
Av att inte ha ett hem
Till sorgfyllda
Förnimmelser om
Hur det var förut
Och drömmarna
Om dom första stegen
Det bittra äpplet
I äppelträdet och alla
Främmande människor
Som lutade sig över
Barnvagnen och bara log
Som om jag var deras
Egendom allt det
Här bara påpekar
Påpekar och
Påvisar det jag redan
Visste men så länge
Förträngt den enda
Sanningen om
Att jag aldrig heller
Haft ett riktigt
Hem annat än
Vägen därifrån
Och skyltarna på
Insidan med bibel-
Citat som alla
Talade om för mig
Du är äldre nu
Men i spegeln
Var jag lika ung
Som alltid annars
Lika barnsligt grät
Jag och lika mord-
Lystet förbannade jag
Tårarna som förut
För när man är över
16 vårar finns
Inga känslor kvar
Så jag stängde allting
Inom mig

Dom sa
Du kan gå nu
Du kan gå nu
Som sparvmamma
Och sparvpappa
Knuffar sparvbarnet
Av grenen och säger
För din egen skull
Lär dig flyga
Du måste lära dig gå
För min egen skull
Hade jag lika gärna kunnat
Störta där
Mot kall betong
För vi är inte såna
Som i slutet får
Varann’
Men räddades undan
Av en ljummen vind
Redan på väg
Till den största
Stormen en
Orkan och jag sa
Det är över nu

Född på borta-
Plan jag ska
Bara hitta
Vägen hem

***

när världen sprängs
spricker vi
till skärvor av vår
egen spegelbild
och ett pussel
med nytt motiv

visst gör det ont
när knopper brister

---

visst gör det ont
att åka rakt fram och
inte svänga och halka
in i ett träd
i kolsvarta pister tro
mig jag var där!

***

det handlar
om att
dela in plus
på ena sidan
minus på den
andra
och dra en linje
sicksack
uppifrån
och ner