1337. Bödeln har också lunchrast

Svulten
svettig som en gammal
hora framför spegeln pensionerad
ska jag reda ut mina problem min uppgörelse med
döden om jag så bara kan pressa fram lite mod
att älska döden som det bruna vattnet
i mopparna men inte nu jag är ung
inte nu
jag är ung
då ska jag hissa segel!

Smuts
under naglarna
som frosfrusen jord hos dödgrävarna
rostar mina
tankar
en i sänder till kontrasternas
kontraster; silvermynten i guds händer..

oh sole mio
till att lyfta kistlocket med knottriga
händer

som ett barn övergivet
benen i kors i ett gatuhörn tiggarnas
uppriktighet om jag bara hade hittat
den vore jag rik idag eller en
punkt att knyta mitt liv kring som dimman
i Lützen och Gustav Vasas söner
istället ingenting
annat
än
de korslagda benen
ihopkurad
kuvad med
böjd rygg mellan fiskmåsarnas
ägg och jakthundars
skall
kan någon bita mig
kan någon ruva mig

nej
nej
sysslolös!

Anammat uppgiften som en Robin Hood;
knulla dig till en positon
som Jesus svärson
rakryggad
barbröstad
och långhårig med svindel i
ögonen bedyrar jag min oskuld
blicken glänsande som
gravlyktor

persiennerna nerdragna
naglarna avbitna

segel hissat med
utsliten arm
hjärtat pulserande som
klockans timvisarens varje
natt blodet flytande i ådrorna som
isflak på väg söderut

kär i tjuvarna som tar livet
med en nypa luft
jagar jag
illbrådigt springande
i panik med byxorna
hasande och bältet för
löst ditspänt fråsande
andandes in
ut
in in in in in
springer några steg till
jagandes
jagandes efter plågorna
lidandet
sanden
blodet
skrivandet stort nog
att kväva mig

vad annars?
Här?
Sverige! Ett land av brunstiga kor och
minst lika brunstiga
kalvar

det är lättare att vara vid liv än
att dö därför
lever vi
med ögonlocken slutna och
läpparna lemlästade
min näsa i ditt öra ditt
öra i min mun

slut på ord
trött
uppspolad på land

mördare
tjuvar
knarkare
alla barn till tvångstankar bara
andra sidan till samma mynt och på den andra
sidan lagarna reglerna
ålderdomshemmen och
mentalsjukhusen
gallret stängslet och poesin

vem bestämde vägen hit
och bad oss gå

bödeln har också lunchrast

utstött
utelämnad till att älska alla dom som
älskar mig tittar jag dom i ögonen som
tittar bort och aldrig är det
tvärtom
timglasets sand som mitt navelludd
avbitna naglar som
deras pärlhalsband
med samma skor som jag jagar plågorna
flyr jag bort från gallret
poesin och mentalsjukhusen
med samma skor
på samma resa mot samma
mål en resa utan mål som vagabonden
tänder sin sista
cigarett stoppar jag fjädern
i bläckets
bottenslamm spänner fingrarna som
förfäderna runt
sin plog

i snöigt väder
halka
och storm