Alone again or

1967. The year. Arthur Lee satt på kullarna runt Los Angeles och skrev poesi om döden. Men det var inte han skrev inte "Alone again or". Och låten låg bara där. Den låg där som låten Arthur Lee aldrig skrev. Och resten av "Forever Changes" blev en lång uppvisning, ett febrilt, febrigt, sökande, efter något som kunde överskugga "Alone again or"s skönhet. Forever Changes föddes där, i Arthur Lee's övertygelse om vilket geni han var, och det var dags att bevisa det nu, på riktigt. Han var 22 år och skulle dö om fyra år. Hela tiden låg "Alone again or" bara där. Som det finaste som fanns. Och Arthur Lee förstod det, och efter tio låtar, efter att ha tömt sig själv med "You set the scene", efter att ha skrivit "The red telephone" och "A house is not a motel", och tangerat allt som gör "Alone again or" till en av de finaste låtarna som finns, men ändå inte lyckats överträffa den, så gick Arthur Lee in och mixade om låten. Och lade sin egen röst längst fram. Från gitarrslingorna i början, trummorna, de som smeker, och blåset efter 40 sekunder, tills de sprödaste strängarna i slutet, är det stort. Så jävla stort. Det är som vindarna på Boulevard Avenue i ett stekhett Los Angeles och folket går nakna på stranden, och jag kan känna doften av sommar. "Alone again or" är kullarna runt Los Angeles där Arthur Lee skrev poesin om döden och där han fick för sig att han skulle dö om fyra år. Och "Alone again or" är Forever changes. Så jävla stor, och så jävla stort.