Jag dödade en gång en dam.

Och frågorna om livet,
Berör bara dom.
Som planerar,
Ett pampigt farväl.
Med svaren,
Lästa utantill,
Av sina barn och barnbarn.
Sån vill jag inte bli.
Sån vill jag inte bli.
Bara lämna ett svart,
Hål, duger gott
Åt mig.

Sitter jag ändå, sliten, okammad, orakad,
Och med fett hår.
Så sannerligen, väntar jag på någon,
Att ta mig härifrån.

Vad som finns kvar, när allt det andra är passé.
Är knappast du och jag.
Jag lägger upp ordlistan, bredvid mig,
Ber en bön, tyst,
Och säger högt, att allt kommer att ordna sig.

Jag dödade en gång en dam.
Jag tittade på henne,
Och hon försvann,
I gryningen.
Nu vågar jag inte titta igen.
Jag sa aldrig att jag var modig.
Men skulle det gå ett plan till,
Månen,
Så skulle jag hoppa på.
Skulle det gå en buss,
Till vintergatan, och ut,
Skulle jag sitta längst bak.

Vill också jag, ha ett omänskligt rus,
Där orden, hoppar på tå,
Bara ett sätt att vara.
Så fånga dom,
Eller låt bli.
Håller jag hellre fast,
stenhårt, eller rätt så,
än att se något så vackert,
gå iväg.
Vill också jag,
vara han som så obekymrat går,
därifrån.
Så, gå, gå.
Och jag går,
härifrån.

Skelar jag, med dom stora ögonen.
Är mitt hårfäste för högt.
När duschen går på tomgång.
Men blodet sprutar,
som aldrig förr.
Varför ska det vara så svårt, att
Ta mig som ’den där’.
För det du ser, är kärleken.
Om jag säger att jag älskar dig,
Så tro på det.
Om jag säger att jag älskar er,
Så tro på det.
Och du säger, att
’allt är bara ord’,
men vad finns det annars,
att ta fasta på?

Jag är en romantiker,
på hundra olika språk.
Jag är en yngling, som byter
färg, med löven,
på dom ruttna grenarna,
och faller ner,
med flingorna,
för att inte hamna utanför.
Men mitt hjärta pumpar,
fortfarande, helt okej,
får jag väl cancer,
med skrubbsår upp till halsen,
och BAMSE-plåster,
kan inte rädda,
snyggkille43,
på Skunk.se,
hur länge som helst.

Jag är en romantiker.
En sån som det snabbt går ut för.
Jag är en romantiker.
En sån som plötsligt,
går och dör i en gränd,
i Paris,
för att ostståndet,
på Konsum,
aldrig kom till oss.
Så svalde vi osten ändå,
i alla fall jag.
Men kunde aldrig,
känna kärleken,
i någonting sånt där.
Dör jag hellre i gränderna,
i Paris.
Och flyter under broarna,
med duvorna,
på Seine. Ända ut,
till pirarna.
Där folket är som,
du och jag.

Står jag hellre utanför Louvren.
Än där inne,
där folk springer fram till Mona-Lisa,
och sen lika fort,
springer därifrån.
I hysterin,
finns bara hysteri.
Jag tänder hellre en cigarett.