620. Uppgörelsen med mig själv

Jag hatar sanningen. Den lämnar ingenting över för mig. Den är till för dom som vet. Som går på stan och vet saker. Som läser löpsedlar och vet det. Som lär sig ekvationer och vet att det är så. Sanningen är till för idioter, kvar finns ingenting. Dom äter upp hela kakan i ett bett, tuggar lite, och spottar ut kärnorna på oss. Lögnaren går inte och predikar sanningen. Lögnaren är bara glad att få vara här. Jag hatar sanningen, den lämnar ingenting över att tro på, att fantisera om, sanningen är död. Sanningen är alltid död. Jag hatar sanningen för att den är död, och om man försöker väcka den till liv kommer den en samling med folk dit och säger; STICK HÄRIFRÅN, du ljuger, stick härifrån det här är vårat barn. Jag är ingen lögnare, jag ljuger inte, jag säger bara till dom som vet att dom har fel. Jag smäller sanningen på käften, just genom att finnas till. Jag ändrar alla ekvationer, till ord. Som inte passar in, och inte följer någonting. Jag tänker bara, jag ifrågasätter, ni kan kalla mig för lögnare om ni vill, men då ljuger ni. Sanningen ljuger ibland. Sanningen lämnar ingenting över till spekulationer, ingenting att tänka på, ingenting att snacka om. Jag förtänger sanningen och har en inre monolog. Där sanningen håller till, finns bara sanningen. En liten man på ett stort torg, som säger hur det går till, och sen lyssnar alla och antecknar det, så att dom inte ska glömma av. Sanningen vill bara ha rätt. Där lögnerna finns, står alla och pratar med varandra. Dricker kaffe, skrattar, dansar. Jag går dit bara för att det är roligare att dansa, än att anteckna ett tal från någon som tror han vet. Jag går inte dit för att jag tror på lögnarna, men för att lögnarna tror på mig, lyssnar på mig, dansar med mig.

***

Nästan tjugo böcker bär jag med mig, vart jag än går. För att alltid kunna fly ifrån, dit jag kommer, fly bort från vart jag kommer ifrån. Jag föddes väl i On the road, i samma dikeskant som så många har fötts förut. Jag läser inte slutet av Kafkas dagböcker, i rädsla för att dö. Och överallt kastas jag; från att vara Kafka och döende, till att springa runt som Groucho Marx; Dean Moriarty och överdrivet levande. Kultur är ingenting, om man inte heller kan konsumera det. Som Raskolnikov och febersjuk. Som Rimbaud, ung och hipp. Jag skapar mina hjältar, och höjer garden i självförsvar. Med huvudet på lut, men jag har ingenting att dö för. Inte än, inte nu. Med garden höjd, men jag har ingen att slåss mot. Så jag ställer mig i spegeln. Jag är bara mina knutna nävar. Ibland tänker jag, är jag han som står där, i spegelbilden och poserar, eller är jag spegeln, som reflekterar det jag ser. Och det slutar med att jag tittar runt i spegelbilden, i rummet, förbryllad, uppgiven, sökande, på jakt efter någonting att leva för. Som om det inte vore nog att bara fördriva tid. Så jag fördriver tid med sökandet efter någonting att fördriva tiden med. Och så fortlöper mitt liv. Vilken tragisk, hopplös, förlorad, person jag är!

***

När jag är lycklig, slår det mig efter ett tag, att jag bara rör mig i vissa mönster, håller hårt på mina rutiner, som om jag trodde att lyckan låg just där. Det hindrar mig från att se nya saker, vara impulsiv, allt det jag gjort tidigare, som en olycklig man, det som räddade mig till att bli lycklig. Jag blir rastlös, och nästan apatisk, glömmer av vem jag är, men håller fast vid uppfattning om att jag är lycklig. Till sist inser jag att det är en inbillning, en illusion, som att bara titta ut när det är vackert väder, bara se titta sig i spegeln, sminkad och med vackra kläder. Det kommer en dag när dom vackra kläderna slits ut, och man måste köpa nya kläder, det kommer en dag då hösten sveper in, en dag då vintern tränger på, utan att knacka på dörren, utan att tilltala mig vid namn, men bara som en inkräktare, och jag ställer mig, på randen till uppbrott, ursinnig, för att försvara den lilla heder som finns kvar, den gnista och de spån av lycka som jag fortfarande har, och jag skriker till alla bruna löv, till dom första snöflingorna, till dom söndriga sömmarna, tvättade tröjorna, söndriga skorna, trasiga sockarna, utslitna jeansen, jag skriker till dom som om jag kände dom, bara för att jag är helt övertygad om att dom känner mig, och jag tar allting personligt. Ungefär som att lyckan till slut förpassades till att bli en bästa vän, och inte ens något personligt. Efter det kommer kylan. Kläderna som inte passar, men som man stå framför spegeln för att passa in i, och spegelbilden ljuger, för spegelbilden visar hur liten man är. Och med det kommer olyckan. Den tar över en. Den tar över en. Och man vet att det aldrig kommer bli lika bra igen, det står liksom inskrivet i pannan att det aldrig ska bli sol och sommar igen, aldrig fint väder, aldrig någonting, ingenting att bry sig om, så man kan lika gärna skita i rutinerna, och göra allt som faller in. Bli impulsiv. Kasta sig över böckerna. Och någonstans där, långt inne i skuggorna, och i mörkret, hittar man nya rutiner, ett nytt år, med en ny sommar, och till slut kommer lyckan tillbaka igen.