632. Zlatan, etc.

Placido Domingo står kvar, kören nynnar som om det var en ljummen vårvind över en daggvåt äng, i morgonsol, 2:05 in i Nessum Dorma. Domaren visar 3 minuter stopptid. En ojämn Zlatan har varit kass, stundom värdelös, stundom den ensamma diva han är, utslående med armarna, dom stora ungrarna står som stora vikingar, och Zlatan faller, faller, faller, ibland filmar han. Placido Domingo knyter flugan, rättar till sin frisyr. Ställer sig i ordning, 91 minuter in på Nessum Dorma, nedtagning, och en mot en som snart blir två mot en. Placido Domingo andas in, han har andats in för länge nu, publiken har rest sig och nästan börjat gå, den svenska publiken på ena långsidan har överrösts av smattrande pinnar matchen igenom. Och börjar titta efter billiga Ryan Air-biljetter till Zagreb, Henke har blivit gammal, trots allt, vi ser det från långt håll, kanske måste vi lifta till Zagreb på lastbilsflak, kanske kommer vi inte ens dit, när lastbilsflaken vänder om till Tyskland 2006 ramlar vi av som en böghög en dikeskant och knullar bort ångesten, smärtan, av att inte vara där. Så får Zlatan bollen. 91 minuter. Zlatan får bollen. Tar ner. Drar åt höger, fintar, sticker åt vänster, ett inlägg, kanske ett inlägg, men dom båda svenska anfallarna ser ut som hustomtar mot dom ungerska backarna. En lucka, ett steg, höger fot och ett stenhårt skott som bara får nätet att rassla så där som det rasslar när bollen går i gaveln eller tätt utanför. Jag skrek: FAN. Det tog två sekunder, kanske tre, det kändes som ett helt samlag, innan klimax, orgasm, Zlatan sträcker armarna mot skyn, springer och gör high five med alla på bänken, alla som sträcker ut sin hand, där satt alla dom som svurit åt vilket helvetes jävla dampbarn han är, det går inte att inte älska Zlatan för sånt här, klart som fan att alla sträcker ut sina händer, så långt det går, så långt det går, Nessum dorma går ner i brygga, och Placido Domingo vet att Zlatan är gud, att han är bäst, att han kan avgöra matcher i den 91:a minuten, på övertid, just genom att stirra motståndarna i ögonen och skratta så barnsligt, jävla charmigt så att varje gång han skrattar måste Thomas Nordhal skratta med, och det får Zlatan att skratta igen för Thomas är ju trots allt en legend och son till en än större legend. Glenn Hysén har precis ropat: Vad hände, vad hände? Flera gånger om, pip-pip och min mobiltelefon skriker ZLATAN med stora bokstäver och uttropstecken i ett SMS. Snart är Zlatan störst i Italien. Snart är han störst i hela världen. Snart kommer alla se ut som Zlatan och skratta som Zlatan ända från Sibirien till Patagonien. Reguljärflyg från Tokyo direkt till Rosengård och filmer från alla Zlatans mål, på Broadway, ser ni Groucho Marx, Chaplin vinglar ut på scenen med en boll och en apelsin, nummer 10 på ryggen och leende som är bredare än Manhattan, guldfebern, blev en fet dans, tröjan över huvudet armarna ut, käppen svingande, och en målgest över halva planen. Och den feta till den smala kommer säga, de gamla till sina barnbarn, kommer de säga: kommer du ihåg när Zlatan gjorde mål mot Italien? Jag var där. Jag stod och skrek på en äng i Hultsfred med alla andra som också visste att Zlatan var gud. Zlatan finns, alltså existerar jag. Det blev än mer uppenbart igår. Jag skrek så att väggarna sprack, jag skrek som Placido Domingo, min egna version av Nessum Dorma, 1:02 in i Placido Domingos version, till 1:23, metropolen för all musik som gjorts, för våra egna lungor, sjung den för dig själv och i bakgrunden kommer Zlatan göra mål på bortaplan mot Ungern. Varje gång. Ett steg åt höger, ett ryck åt vänster, pang. En jävla bomb, en jävla bomb, en jävla bomb. Magi, några sekunder av magi. Zlatan är kass; Zlatan är kass; Zlatan avgör på egen hand, en ekvation som är lika fucked-up men underbar som i VM-finalen 1986 och Maradona har fem veliga tyskar och en tysk lagkapten runt sina fötter varje gång han ens är i närheten av bollenOch Tyskland hämtar upp 0-2 till 2-2 och Maradona står i en ring av tyskar och passar bollen fram till ett 3-2 mål, lägger sig på knä, sträcker händer mot skyn, bärs på lagkamraters ryggar och kysser bucklan. . Igår stod den tyska lagkaptenen vid sidan av planen, framför scenen, och skrek att Zlatan var ett dampbarn, som dom skrek till Charlie Chaplin att han borde gå normalt. Lära sig gå. Men vad bryr vi oss om det. Zlatan har precis fört Sverige, SITT SVERIGE, sitt Sverige till VM-slutspel. Le, le, för fan, le, det blir fest nästa sommar vi liftar till Tyskland, le, för fan, le för fan, varför sitter ni ner? Det här är inte dolda kameran så le, le, le, Zlatan är på riktigt. Zlatan är gud. Nietzsche är död. Men gud lever några år till. 4-ever maybe, som ett monument över Rosengård. Det kommer komma en dag när statyer reses i Zlatans namn, år framöver då barn och gamla vallfärdar dit. Så le, för fan LE.

***

Jag vet inte vad det är som gör att generation efter generation av slagna ungar, med drömmar om att bli någonting skriva en bok dom inte förstår men som kanske kan tolkas och till slut bli kända för den konst dom inte kan uttrycka men sitter innanför hjärnbalkarna som iglar och spejar ut på sina hjältar, ber dom efter en tröst, en famn att vila i, men alla såna verkar gilla Arthur Rimbaud. Förlorarnas sida, det är för att vi känner igen oss i Arthur Rimbaud. Vi ser oss själva i hans yviga sätt att skriva, hans ofullständiga lyrik, hans galenskap, hans sätt att skriva som bara genom ofullständigheten, förmedlar vad som finns inuti, reflekterar, frånvaron, av iglar på pappret som annars skulle oss fästa vid orden som till exempel Yeats och Burns och alla dom där jävla stofilerna! Han skriver med darrande blick. Puls, pondus, tempo. Energi. Han är så naiv. Han är en hjälte på alla sätt. När alla andra låter sina alteregon spela hjälterollen sida upp och sida ner, lite halv skrytsamt, romantiserande om sina egna liv, eller ett evigt plaskande i all jävla misär, som om det inte vore nog, så sitter Arthur Rimbaud med händerna i håret, och skriver ner sin egen spegelbild, målar av i skisser där blyertsen dras ut, som skuggor, långa skuggor. Försöker förstå, förstår inte. Så skiter i allt jävla förstånd och skriver bara ner vad han ser, orden som ramlar in. Inga regler, ingenting. Arthur Rimbaud är friheten. Låt Arthur Rimbaud förändra ditt liv. Men hur ska man förklara smärtan, oförmågan att få folk att förstå, kampen över att inte kunna uttrycka sig normalt, om inte, just, genom oförmågan?

***

Tjarkovskis första pianokonsert. Jag har inte hört den än. Men varje dag tänker jag på den. Den måste vara underbar. Jag tror den skulle blåsa huvudet av mig, jag undrar om jag står kvar, jag hörde en äldre man på radion som sa att Tjajkovskijs första pianokonsert förändrade hans liv, att han såg världen på ett annat sätt efter det, som i en annan dimension, bara hans ord fick mig att svalla över, koka, bubbla, jag vet inte i vilken riktning den skulle föra in mig på, jag kanske hade blivit vild och ursinnig, eller gammal och lugn, men det vore verkligen en stor risk, en stor chansning, kanske förödande att lyssna på den, jag är inte färdig än, med allt jag håller på med, jag är inte färdig, jag vågar nog inte lyssna, som det tog flera veckor att lyssna på Nessum Dorma, efter att jag först hade läst om den, läst om hur den lade sig som svart, tunga, skynken över andras liv. Efter det, dagar av vakuum, jag är inte beredd än, måste höja garden, måste lära mig hur man står, måste putsa handskarna, klistra nävarna, plåstra knogarna; och sen! Och sen! Och sen!

***

Jag är inte bitter, jag är inte bitter. Förlorarna putsar sina svärd, för den ljuva hämnden. Medan jag står framför spegeln och rättar till min frisyr.

***

Elvis. Han är det största som hänt världen. Han är bäst. Att höra Elvis sjunga om kärleken, i lugn stämma, är att få någon slags knock i huvudet, en uppenbarelse av att så är det. Att han sen dog som en Romeo, vart fanns Julia? Vi dödade Elvis. Vi dödade Elvis. Jag går runt i stan med sänkt huvud, besvärad blick, och känner dåligt samvete över att tillhöra en värld, ett folk, som dödade Elvis. Men ingen tänker så, jag borde nästan säga det till dom som jag möter; se inte så lyckliga ut, visa lite känsla, finstämmighet, tacksamhet, han är ju trots allt död. Vi dödade Elvis och så är det med det. Ingen annan verkar vara bedrövad, det är jag mot resten av världen, lämna mig i fred jag vill bara lägga i ordning ängeln som störtade, pudra näsan, och lägga armarna i kors för en sista färd, ni MASSAKERAR kroppen, plundrar vingarna, och skär vingarna i bitar för att dela med er av tacksamhet, till barn och barnbarn, grannar och utsatta barn i stora bostadskomplex, ni kan lika gärna knulla den i rövhålet om det är det ni vill. Hymlare och gycklare. Brian Wilson sjunger Heroes and Villains, han är också nästan död. Allt han har gjort är att blotta sitt hjärta för oss, blöda, för fan, vi borde vara lite försiktigare och inte bara ta allting för givet.