Tiny tears

Dom enda latarna ar dom som man kan luta sig tillbaka till och se hur allting hor ihop, hur allting sitter tillsammans, och ror sig i samma dans, och plotsligt betyder tavlorna pa vaggen nagonting och statyerna pa gatan sjunger med och forsoker saga nagonting och man behover inte forsta nagonting, annat an att varlden ar full av toner som aldrig hors och att dansen inte ar nagot annat an en imititation av tystnaden.

Sa tar mannen vid bardisken handen ur fickan och ror ett finger genom rokringen for drommarna om att bli kvar, dagen nar alla andra tog taget in till stan for att aldrig komma tillbaka igen. I angesten och kylan, brinner fantasierna som en fackla och en skarseld mot dom som drog och ar inte angesten bara ett satt att forsta, det ouppklarade, vad som hande, och vad som verkligen blev av.

Jag kommer ihag forsta gangen jag sag farsan grat; jag och min lillasyster satt i koksfonstret och ambulansen hade tagit min tvillingsyrra och mamma ivag och pa en skylt i stan hade nagon skrivit min farsas namn och jag hade precis lart mig lasa sa jag sag att det var akut, och farsan ledde oss hem, och sa att min syrra kanske fatt diabetes och gick tillbaka och ringde samtalet och jag och min lillasyster forsokte gora sax, pase, sten om hur allting skulle losa sig igen och vi skulle ata tacos pa lordagskvallarna och bakom husknuten pa gatan skulle vi se farsan for vi visste att han skulle komma dar och vi undrade om han skulle vara glad eller ledsen och vi vantade i tva timmar kanske, och stirrade mot husknuten utan att blinka, och farsan kom gaende med huvudet mot marken och forsokte halla tararna tillbaka som om han inte visste att vi sag och jag sa till min syster att farsan nog inte var glad och hon holl med och farsan kom in och sa att min syrra hade diabetes och slog armarna mot pannan som om det var hans fel och dom var pa sjukhuset och han gick in till sin sang och jag gick in till min sang och lade huvudet under tacket och tankte att allt var over nu, att allt tog slut igen, och att min tvillingsyrra inte skulle kunna ata godis mer sa varfor skulle jag gora det och nasta dag akte vi till sjukhuset med tva kassar kramdjur och mamma och min syrra var dar och hon var glad och hade inte forstatt nagonting sa vi sa ingenting, och jag vagade inte se nar hon tog sprutor och jag angrar att jag inte gjorde det, for hennes skull, och min lillasyrra blev sa avundsjuk pa alla kramdjur sa hon fick en vit elefant och dopte den till Rolf.

Och natterna i Skottland och Manchester nar Joy Divisions Transmission spelades som om den alltid funnits och Stone Roses blev rytmen till ett boljande hav av uppstrackta armar och knutna naver for drommarna om att leva 4-ever och bli alskade bara for en sekund, och svetten ringlades som regndroppar ner fran varje avbruten horisont som hangde och vajade med telefonledningarna och kladerna pa kladstrecken torkade i en ljummen havsbris.

Jag gillar dikterna som nastan rimmar, som om dom vet, men later orden spela ut sin roll, for att pulsen betyder mer, och hur man ska frigora hjartat utan att forbloda, tysta dom som pratar utan att skrika hogst, slacka elden, utan att torka in. Alska utan att hata, putsa spegelbilden utan att spotta saliv, forlata utan att hana, leva utan att do.

Du vet, en san tjej som man foljer efter i flera minuter bara for sattet hon gar pa, och vickar sina hofter som om hon agde gatan, agde oss, och nar hon vander sig om ser man att hon ser man att hon ser ut precis som en gadda.

Jag saljer mig sjalv pa gatan, bit for bit, billig som en hora, till dom som atit sig matta pa delikatesser. Och spottat ut kycklingben, utan att gnaga sonder dom forst.

Lagg inte ditt liv i en poets hander, som kastar bort sitt liv. Med varje chans till revansch, och gor hamnden till en befrielse for kraften som aldrig racker till for orden som alltid balanserar vid ruinens brant.

Killen utan konsonanter forklarar vagen till bankomaten; star jag med naven full av kontanter och forsoker forklara vagen darifran. Hur vek jag ar. For alla dom som vet. For alla dom som svar.

Jag gillar att se mig sjalv reflekteras i tagfonstret, som konstrast mot allt som aker forbi, att jag blir aldrig som dom. Jag blir aldrig som dom. Sa rista in mitt namn i parkbankarna, sa ska jag branna sonder era ord med dynamit.

Behover inga horor pa andra langgatan, for i natt ska jag vara med dig.

Ar jag radd for att tappa sanningen, trots att jag inte ens bar pa den; och kanske just darfor.

Och gubben pa tavlan i svart och vitt, ar kanske mig, vad tanker han pa, vad tanker han pa, vad tittar han pa, han verkar sa javla franvarande. Bara det faktum att ingen verkar forsta, eller vara dar, for oss narmare, mot landet utan namn och anglarna som brann.

Klockan tickar upp och ner for fiskarna att vinna, sina liv, tillbaka igen. Och jag behover fiender for att vinna, tillbaka min egen spegelbild. Som mina fiender behover spegelbilden i sjalvforsvar.

Jag vill riva ner varlden nu. Gora den till min. Till din och min. En mane tyst pa morgonen, och en gata utan han. For bara pulsen betyder nagonting och jag foddes under den 15 minuter langa brandsignalen nar alla sprang ner i sina kallare och radion spelade The Clash. Knulla sonder varje anstalt, inhalera varje doktrin, jag ska riva sonder varlden ikvall. For drommen om en morgondag.

Jag vaknade upp i en kuvos till Tiny tears, full av whiskey och drankt av blod.

Vad har vi gjort for att fortjana det har, slar jag igen dorren och oppnar boken for ratten att tanka samma tanke om och om igen. Ar ratten att glomma av sina alskades namn. Pa en grav. Stava fel. Och stiga av. Bussen pa fel sida av an.

Fall inte ner, pa vagen upp. Man faller bara ner pa vagen upp. Fall inte, om du inte behover det. Men fall bara om du kan. Fall om du kanner for det.

Hur kan man nagonsin fa nog av Proust och sag hej da till drommarna som betyder nagonting, lamna kvar dom som besvarar breven om hur mycket du saknar dom. Och kommer du ihag hur mycket vi alskade Kevin Rowland, den dagen nar Lokko skrev en superlang intervju och Uncut hade en Dexy's-special, och dagarna da ballongerna fran McDonalds var lika vackra som vildrosor vid vagens kant och vi tittade pa Trainspotting for ett satt att vara, och aldrig fastna hos folken som stod still, skitade ner vara skor med lera och gin for drommarna om landerna i svart och vitt som aldrig fick plats pa vykortens baksida och grander ner till strander, och vi skulle dikta upp den javla varlden, medan dom bokstaverade vara namn i himmelen. Kan den har sensationen fa mig att kanna mig som en riktig man, jag ar ett svin och jag tycker om det, jag lamnar folk halva dar andra borjar om igen och varvar mig sjalv i jakten efter friheten, och hoppar fran lik till lik i en flod av blod, full av sar och kolik. Ge mig en hammare sa ska jag spika upp mig sjalv pa korset, och hosta blod over det som ligger under mig, och alltid bara varit radlsan for att falla ner, sa ar det min tur nu, SA AR DET MIN TUR NU, jag har ingen skyldighet alls att vara snall mot andra an mig sjalv och i spegelbilden star alltid en annan manniska som sager ta ditt liv och bevara det som finns kvar, sa maste jag sla mig fram till spegelbilden och resa mig upp i dimmorna och imman pa glaset for att ens forsta att det ar jag som star dar, och hur fin jag ar blir bara uppenbart i angesten for en morgondag dar alla dom jag fornekat, forlorat, fornedrat, star pa rad med vapen i sin hander, for att doda mig i tystnaden och kanske minns jag da, hur fina ni var, hur fina ni var, hela vagen fran Louise till Katrin, kurragommakyssar i buskar som aldrig brann och fraga chans-lappar i mitten av gymnasiet, haha, jag har klottrat ner det jag sett for ratten att blunda och glomma av allt som skett, sprungit for ratten att sitta still och se dagarna snurra bort fran mig, som en fiende, en ovan, ett odjur och en mardrom. Ge mig en spade, sa ska jag grava en grav for alla oss - TILLSAMMANS - sen kan ni suga mitt blod och do av hunger och smarta for minnena av dagarna som forsvann in i gatulyktors dunkla sken och stjarnhimlens spegelbild; har jag bara sett mitt ansikte reflekteras i den djupaste oceanen och i dom som alskade mig mest, som tunna tarar rullande fran kind till kind. Sag inte hur fin jag ar, det kommer doda mig. Jag behover nagot som dodar mig for att overleva, en fiende. Ge mig tystnaden, sa kan jag dansa mig full i panik. Fa feber, och borja leva igen.