1223. Nyheterna är där, och folk tittar på.

Jag ska skriva en text om att inte skriva någonting, jag ska skriva den som andra river bort sina sår; som våldtäktsoffret river bort sina sårskorpor, som våldtäktsmannen sminkar över sina rivsår; och i mitten står en kille med mikrofon och ropar; visa fittan så får du popcorn!

Vad är skillnaden, vad är egentligen skillnaden?

SMS-inlägg till nyheterna, erkännanden; det var jag, det var jag, och allt är mitt fel. Så förlåt, nu ska jag hänga mig. Önskningar, viskningar och julklappsrim, en stjärnhimmel täckt av terpentiner, heliumballonger och brinnande zerpentinare; på gatan ett ensamt barn, blodig och med sniglar i håret, för höga hyror-SMS från dom som inte ens menar det och partiprogram av ensamstående morsor som skickar insändare till tidningar och sen stryker under det, klipper ut och klistrar in som kylskåpspoesi där pojkarna på skolgården fyller hyllorna med Arne Hegerfors-referat och skinande pokaler, över allt är det samma sak; för lite sprit, sex, och styckmördare som håller ciggen så där coolt, och säger jag minns ingenting. Och någonstans i allt det där, så vänder man sig om, ser att alla tittar åt samma håll, och tänker; det var kanske jag. Det är kanske mitt fel. Det är kanske mitt fel.

Nyheterna är där, och folk tittar på.

Våldtagen av känslor och instängd i tankar, fängslad av drömmarna som kommer varje natt, med tomma händer och ett hånfullt flin; jag ska döda dig, jag ska döda dig; med drömmarna om skrattande barn; i parkerna lekande, sökande och på bänkarna ihopkurade med blommor i bakfickorna tar vi upp passen för att köpa öl på Systemet och några vissna blad ramlar ut. Skrattar försiktigt, för att se vem som håller med; hallå, ska ha sex i natt-citat eller ska du vara med han den där.

Oui, oui.

Jag ska skriva en text om mig själv, om mig själv i tredje person och döpa den till Fröken Svår, ni ser hur lätt det är, ni ser hur lätt det är; att göra en film där alla slåss, men hur svårt det är, och hur svårt det är; att hitta någon att ligga med. Så skratta då, så skratta då och vi kan leka kurragömma en gång till. Jag ska skriva en text om mig själv, jag ska skriva en text om mig själv, där huvudpersonen dör, på första raden, i första meningen; BLAM! Och sen går alla därifrån.

Låser dörren två gånger, och rycker i handtaget för att bli säker, Screamdelica på högsta volym och nu kan ingen säga någonting, även om dom hör mig, dom hör mig nog, jag sjunger med, för nu kan ingen säga någonting, hallå skicka in era jävla klagomål och klaga då, för allt är redan förlorat och dom som lärde sig gå har lagt sig ner, på gatan, blottade, utpumpade, utmattade, av all gång, för lite allsång, och har ni tänkt på det; att dom som blir någonting blir aldrig något dom är bra på, men för hur dom döljer allt det andra, en vårta på kinden så jag vänder andra sidan till, inte för att jag ger mig, inte för att jag håller med, men bara så att ni inte ska se mig, mitt andra jag och alla dom vissna bladen i passfotot svävar ner mot disken nu; bara en anledning till skratt, några snabba steg, bort därifrån och hem till ensamheten.

Står jag med benen isär och frågar dom som knöt mina skosnören så perfekt så jävla perfekt om dom kan göra sönder mig om dom kan spotta och döda mig eller om dom bara kan gå därifrån

Tungan tatuerad med svordomar och motorvägen insnärjd i en bilkö där några dör och alla andra vevar på armarna och svär, släpp ut mig, släpp ut mig, låt mig gå före i kön, jag är kändis för fan, alla vet vem jag är; jag är; jag är; han den där som aldrig annars stått sist i kön.

Jag vill fråga alla jag möter om dom har sett Godard om dom har sett någon Godard om dom har sett Utflykt till det röda om dom känner mig
hallå du känner ni mig mhm okay & hej då; att vara eller inte vara det är inte ens en fråga, men jag kräver ett svar, jag kräver ett svar; känner ni mig eller är det bara något ni fått för er.

För vi har lärt oss att inte skratta. Åt dom som fick nog. Skrattar vi ändå.

Lägger ut korten på borden för att visa hur jag bluffade. Men ingen ser, att spader dam är med barn, dom ser bara hur ful jag är. Hur ful jag är. När jag sitter där och tittar bort. En dröm om kärlek, och två knytna skor för flykten därifrån, men vad ska man fly ifrån, vad ska man någonsin fly ifrån, om inte; från dom som trodde på lögnerna, skrattade, och höll med.