1338. Lartigue

Lånat hem en bok av den franska fotografen Lartigue.

Det är som att han levde sitt liv med kameran.
Inte av den.
Inte för den.
Men med den. Som en liten pojke med sina barkbåtar.

Levde genom kameralinsen.
Och tryckte på avtryckarknappen av impuls.
Inte styrd av idéer, annat än impulsens idéer om vad som känns rätt.
Just då och just där.

Och för detta ska vi tacka honom och för detta ska vi tacka alla framstående fotografer. För att dom lär oss om världen, för att dom ser världen genom sina kameralinser. Så är det inte, så att en bild på en död fluga endast är en bild på en död fluga, men ett ögonblick, som någon med en kamera i sin hand, på ett eller annat sätt ville föreviga.

Så säger fotografierna mer om fotografen, än om den döda flugan.

Och om detta är svårt att förstå, tänk i andra former; som en poet som skriver "jag älskar dig", inte skriver om kärleken i sig, men om sig själv.

Vi måste se världen som sådan. Att varje död fluga, varje ögonblick, är stort nog att rymma en hel värld. Och en värld, som på alla sätt och vis förtjänar att förevigas. Inte som en värld som sådan, men som ett subjekt någon ansåg vara förtjänt av att förevigas.

Denna någon bär världen på sina axlar.
På sin böjda rygg.
Så att kameran inte längre är ett vapen.
Men ett par skor, nödvändiga för att ta sig upp, börja gå.
Framåt. Bortåt. Framåt.