Dansen

Jag springer, alltid utan att fatta någonting. Jag springer åt alla håll. För något jag såg på TV:n igår. Eller en TV-tablå, den har sagt mer till mig, än ett TV-program, någonsin sagt. För den den säger allting rakt ut. Jag springer åt alla håll och ibland vänder jag mig om. Vem kysste Elin bakom ryggen på Marie? Och allt sånt där. Så jag vände mig om och såg inte vad jag sprang och neonskyltarna i stan slåss med varandra och en staty har aldrig sagt mer om platsen där den står, torget, än de som kommer dit för att titta vart den står. Och nyheterna är bara en kavalkad av människor i roliga kostymer, på rätt plats vid fel tid. Och slåss, för det måste ju hända någonting. Sa jag, och lyssnade på Lou Reed. Vad fan vet jag? Jag läser beat, och det är allt. Allen Ginsberg skrev inte, han andades. De stora författarna, poeterna, har bara en tillgång, de kan förlora sig själv. Och de förlorar allt de har, de förlorar allt, för att förlora sig själva. Till smärtan, och blodet. På dansgolvet där inga dansar och alla sitter bredvid och skrattar när man haltar fram och DJ'n spelar Rolling Stones, för DJ'n spelar Rolling Stones. Start me up. Det är min plikt att dansa, så jag haltar fram, ensam under disco-kulan, ensam i glittret, och jag haltar fram, för jag måste dansa i natt. Jag måste dansa i natt, och jag måste skriva min poesi. Om han som dansade ensam en gång. Han som dansade, när alla andra stod bredvid.