55 minuter.

"Rädd, för att hela mitt liv bara är en saga läst av King Babar,
till sina barn.
Och en gång, stänger han boken,
och där slutar mitt liv."

Mina fingrar är pinnar, av intorkat blod.
Mitt sanna jag, är tystnaden.
Och i tystnaden finns bara jag.
Oändligheten, breder ut sig,
för att visa hur liten jag är.
Sina vingar, av drömmar,
wow, så ska jag binda dom med vax,
och flyga härifrån.
Kanske kär.
Kanske inte.
Hur vet man sånt, om inte, bara för stunden.
För att låtsas.
Jag är låtsaskär, tills jag går av på riktigt.
Sen får jag,
stå där, mitt i skiten, av ruinerna,
och plocka upp det som återstår,
rensa upp skärvorna,
eller låtsas, bara låtsas,
att det var någon annans liv.
Så går jag därifrån, på låtsas,
utan att vända mig om.

Ibland slår tankarna fel,
jag drömmer om lavalampor och norrsken.
Och tänker,
att jag har 55 minuter på mig att förändra mitt liv,
och göra någonting, annars dör jag.
55 minuter, senare, börjar lokalnyheterna,
och jag vill verkligen vara med där.