INGENTING.

Hur kan man vara så okänslig, hur kan man bara, stänga av en del av hjärnan, som två veckor tidigare betydde allt. Hur kan man göra så, och döda någon annan? Sätta på den delen av hjärnan, på fest, då och då, gå upp i sovrummet och säkert suga av någon. Hur kan man bli så billig, när man tidigare, tänkte på allt. Jag ska dö. Varför dödar du mig? Jag ska fan dö. Du dödar mig. Jag ska ta mina piller, jag går till apoteket imon. Jag ska dö. Du är inte värd mig. Men jag har aldrig blivit lämnad så här. Jag sätter mig över Majorna, där solen går ner över hustaken. Köper en dyr flaska vin, det kan jag unna mig, och sväljer alla tabletter på samma gång. Den bänken, ni vet. Jag skriver ingenting, jag lämnar ingenting efter mig. Hon gör allt för att döda mig. Hon gör allt för att komma bort från mig och kanske inte känna någonting, sen. Hon gör allt för att inte se mig igen. Hon gör allt för att jag ska dö. Hon hade stått vid graven och lett när kistan sänktes ner, hon hade inte ens varit där. Hon rest, på smekmånad, med sin pojkvän, och knullat offentligt Copacabana BEACH. Hon är inte sån, men hon har blivit någonting annat. Jag ska fan, aldrig, mer, tänka på henne. Men jag kan inte låta bli. Fan, hon dödar mig. Varför bryr hon sig inte. VARFÖR BRYR DU DIG INTE? Du hade kunnat skjuta mig i arslet, om jag så ens stod framför en kille, du såg i hissen, på NK, på väg upp. Du hade slagit mig blodig om jag så ens, nyste åt pojken du dejtat med kvällen innan, och inte träffat innan dess. Kanske på internet. Kanske på Helgon.net. Och när jag låg ner, hade du trampat på mig, sparkat av mig kuken, och sparkat av mig skallen. Sen tagit han på andra sidan, i hand, och vandrat därifrån. Du hatar mig, du hatar mig inte ens. Jag är bara en papperstuss som inte betyder någonting. Jag är en papperstuss för jag betyder ingenting. Kommer du ihåg mitt namn? Jag är född i december. Du kan döda mig, du som, tidigare, sa att om jag dog, så skulle dö också. ”För vi går hand i hand.” Jag är född i december, du som köpte en röd ros, och Lou Reed-biljett, förra gången jag fyllde år. Och en biljett till dig. Så att allt kostade typ 1200 spänn. Av kärlek, jag gav en chokladask till dig, och det är visst, någonting jag tänker på nu. Om du så knackar på min dörr igen, så ska jag stå med presenter och rosor i handen, om du så, säger HEJ, så ska jag säga att jag älskar dig. Men jag dränker väl dig. Du förstår inte mina ord, och kärleksbrevet jag skrev när vi hade som allra bäst, ligger fortfarande, orört, vid min säng. Jag ska dö. Jag ska dö nu. Jag älskar dig. Jag ska dö nu, jag ska dö som Sibyl Vane. Fy fan för mig. Ta hand om era liv. Era vackra, jävla liv. Som jag inte kunde ta hand om mitt. Så snöpligt förlorade jag allt, så snöpligt i ett vindkast, snubblade jag till på en trottoarkant och i all hast, tappade jag greppet om tjejen, jag älskade mest, och som gled ut ur famnen, trots att hon bad mig, hålla henne kvar, så länge, så länge. Och jag sa, ingenting. Jag levde mitt liv. Med Havanna, och orden. Hur jag hatar er, era jävlar, som ibland sa att det jag skrev var bra, och fick mig att skriva lite till, och sena nätter, när hon låg ensam i vår säng. Drog våra kroppar isär. Det var NI, erat fel, era jävla huvuden. Det var erat fel, att jag nu ligger här. Men usch, så skönt att slippa vakna upp imorgon. Usch, så skönt. Usch, så skönt. Att slippa städa efter sig, en sömn i vild storm. Låt mig få drömma några fina, sista drömmar, innan jag försvinner härifrån. Fan jag älskade henne. Och hon älskade mig. Nu har hon stängt av den delen av hjärnan, där jag fanns. Eternal sunshine of a spotless mind. Så slutade mitt liv, på isen. I en vak, jag gick för långt. När hon stod kvar. Jag trodde på snöänglar, hon ville ha barn. Jag trodde på snöänglar, hon ville ha barn. Men jag tror snöänglar är barn, precis som mig. Jag har ingenting kvar. Fan, jag har ingenting kvar. Och jag har ingenting, heller, att lämna efter mig.