Pat Bonner

Sista kyssen, jag minns den än.
Som bara en kyss, i raden.
En kyss för framtiden.
Nu finns ingenting kvar,
där,
än dofterna av söt parfym.
Jag försöker blunda åt.
Men vindarna blåser rakt emot mig,
i dag igen.
En vecka till.
Kanske ett helt liv.

"I know I can't forget you.
So I don't even try."

Jag hade otur,
"det är otur, sånt händer alla,
men att det ska hända i åttondelen,
i ett VM, det tycker jag är,
synd om honom",
sa Svennis om Pat Bonner,
nu står jag i spegeln,
och säger samma sak till mig själv.

När hon är 26, föder hon sitt barn.
Då är jag 27, och ligger kvar.
Ser bilder i tidningar,
på hur glada dom är.
Hoppas hennes barn dör,
i kolik.
Vi kanske dör i samma bädd,
och jag ska viska från andra sidan,
rummet,
"jag älskar dig".
Hon kanske inte hör.
Och hon har säkert ändå,
glömt av vem jag är.

Sen, på kvällen
spelar Brasilien och Italien,
VM-final, som om
INGENTING HAR HÄNT,
Franco Baresi får sin,
revansch.
Svennis säger att rätt lag,
vann.
(Pat Bonner sitter,
på läktaren.)

Jag älskar henne.
Jag älskar dig.
Kom igen,
och fatta det.

Men jag tog jordgloben,
och kramade hårt.
Vände mig, om
och sa,
nu är det bara vi två kvar.
Så börja gå.
Och jag gick,
som Sal Paradise
i New York.
Med skorna,
blöta, i varje pöl,
och tröjan,
blöt av regn.
Som jag går här än,
idag,
bara för att kunna snurra jordgloben,
ett varv till;
och går livet i genom,
bara för att slippa stå,
och se,
vad som kommer, på andra sidan
och går förbi,

Men, om ni ser mig,
och om ni ser mig,
om ni ser mig,
säg,
Hallå!

***

Det som försvinner i skymningen,
och aldrig ses igen,
är livets alla gåtor,
till vilka svaren,
ligger ett jordsnurr,
härifrån.

Snurrar åt ett annat håll.
Snurrar jag tråden,
runt mitt lillfinger.
För att slippa se,
vad jag inte blev.
För att slippa se.
För att slippa se,
vad jag inte blev.
Jag är svag för sånt.
Vad jag är svag för sånt.