621. Vi har alla varit kära i Arthur Rimbaud

En såld själ för lite, i gycklarens garderob; några dräkter för stora, på finansmannens maskerad. Jag ser dom le, jag ser dom dricka vin, men jag kan bara inte tro att det är sant, på riktigt verkar allt mycket overkligare. Sanningen förskönad, stämningen berusad. Alla vänliga ord, det enda dom säger, är blickarna vacklar, tittar bort, det enda dom säger, är att det var trevligt att jag kom hit. Det är ju mitt hem, på väggarna har jag valt tapeterna, på fingrarna har jag tapetklister, taklister och golvlister, har jag spikat dit, dukarna broderade jag, och alla glas jag dukat fram! Försjunket, svarar jag, försynt besvarar jag en vacklande blick, med en vacklande gång, jag har inte druckit sprit, det här är min balkong, på räcket balanserar jag, framför grannarna briljerar jag, med ord som inte finns, ens i ryska lexikon, skapar jag ett språk som ingen förstår, ber jag någon översätta mina ord till framtiden, kalkylerar jag, en linbana planerar jag att bygga, från mitt balkongräcke till grannens dörr, på ringklockan, halverar jag den gröna nyansen som finns kvar från 1968 då Bob Beamon beundrar jag, flyttade moster Agda därifrån, lackfärgen baserar jag, på vatten och whiskey, målar allting i ett andetag beklagar jag mig inte ens för dropparna som rinner ner, färgen som rinner efter; hyperventilerar jag, och skyller på rörmokaren, huserar han, vid Chapmans torg, florerar jag, där rörmokaren målar husen med samma gröna lackfärg, som jag målar, ringklockan grön, möblerar jag, i trappuppgången imponerar jag, på grannarnas ungars kompisar, ett helt gäng står och förundras mig, denna forna atlet, på uppvärmningen åker jag alla räcker ner, springer alla trappor upp på världsrekordtid, Bekele besegrar jag, i fantasin flanerar jag, med solbrillor och jeans, hoppar trapporna på tresteg, världsrekord, i stavhopp på samma gång, också världsrekord i gång, skryter jag inte, men nämner väl det för folket jag möter på stan, av allmänintresse svarar dom, grattis då, men verkar inte riktigt förstå, bragdguldet favoriserar bara dom, som gör allting i rampljuset, i skuggorna finns jag, och gör allting på ritkigt, i hissen står pensionärerna, undrar vad som står på! Förtvivlat ser jag över mina tavlor, jag målat, och inser att om ingenting händer, kan jag inte förblöda i min egen målarfärg, beklaga mig, försvinna, förtvina, förbanna, mig själv, utan måste resa mig upp så att min förtvivlan blir uppenbar i varje penseldrag. Färgerna parerar jag, innanför ramarna promenerar jag, hand i hand, med flickan på tavlan, så skev är hon inte i verkligheten, penseln förbannar jag, min egen hand förbarmar jag, förfinar, men det rinner ut, förkläder dom nakna brösten, med en hand, fantiserar jag att efter promenaden målar jag konturerna, midjan och ner, sen kan du sova på min arm, med lacknaftan allierar jag, en pensels färg poserar bra, men dunkelt ljus tenderar snart, att göra även den röda färgen grå. Orden i mitt språk vill bara tala om hur ängslig jag är, men ingen förstår det språket ändå!

Inne i dig och ingenting annat i hela världen spelar någon roll. Stolarna på andra sidan, verkar vara kilometer bort. Varje nyans, sin egen horisont. Varmt, skönt, jag ser dig le, i dina ögon flyger hela livet förbi. Av allt du gjort, alla vägar du valt, kom du just hit till mig. Var det meningen, kysser så passionerat, ge mig passion flåsar jag, ge mig passion, ge mig passion, ge mig passion, kysser så passionerat, utan hejd, som bara två, unga, par, förälskad i varandra, förlamade av stunden, förlamade av lyckan, tillfredsställelsen att sprida sin art vidare, kommer inte, kommer jag, kommer inte, tänker på fotbolls-VM, alla mål, Zlatans mål mot Italien, deras målgester tränger in i rummet, och jublar för mig, en målkavalkad i repris, allt verkar ha sin mening, livet har sin gång, uppfylld av känslan att göra sin art en välmening, sprida den vidare, händerna i ditt hår, kyss mig, det droppar saliv, jag äter snart upp dig, du ler, som bara du kan le, oskyldig men vid liv, du lever och tänker på våra barn kanske ska jag köra barnvagnen, när vi är ute och går i kylan, lägger en filt över för säkerhetsskull och sen in till kaffet, som står på, sedan innan vi gick ut. Djupa andetag, håll om mig, du håller om mig, med allt hårdare tag, det brukar betyda någonting, du håller om mig, stirrar upp och ler, du håller om mig, så hårt du kan.

***

Arthur Rimbaud, galenskapens kung, dess obildade geni, ohyfsade kejsare, poesins blod, i ådrorna, det fick mig att öppna ett helt nytt sätt att skriva på. En frihet, till ord. En frihet till meningsuppbyggnad, det finns ingen sån! Det finns bara en oändlig ocean, och på den oändliga oceanen brusar vågor fram hur de vill! Ord, som löv i luften. Kylan tränger på, men jag har mina nya jacka på mig. Alla andra springer hem till sig, dom torkar av snön, och hänger in kapporna i sina klädkammare. Rimbaud är vinens konung. Han är en mästare, på att sticka vasen full med blommor som inte passar in. Som inte hör dit. Som blir så spräckliga, så fula, och så spräckliga, men kamouflerar väggen bakom, som orden kamouflerar tankarna, gömmer, döljer, och säger precis som det är. Inga försköningar, inga rim, ingenting. Bara vågor över öppet hav, en strandkust, som den är. En levnadskonstnär tecknade ner sin oförmåga att leva, på ett papper, med ord och förkortningar, vi blev alla kära i Arthur Rimbaud, för att han vågade, modet, att öppna sig, friheten att ta till sig, det ofullständiga, ungdomens, naiva, rörelser, ordens rytm, ordens takt, ordens egna liv, flytande vin, florerande rykten, en okammad frisyr, allt det finns där. Vi har alla varit kära i Arthur Rimbaud någon gång. En skildring av ord. En skildring av ord. I ådrorna pulserar friheten, med hjärtat dunkar kärleken, i takt, i takt, i takt, levnadskonstnären som inte lärde sig leva, som levde för mycket och levde för bra, när orden han skrev på sa allt om förhoppningar, så var Rimbaud redan där. Redan där. Om jag kan se in i framtiden, så kan jag se Rimbaud. Överallt den här Rimbaud. Överallt Rimbaud.