633. Dom tiggande händerna

Små glimtar av hybris,
Slås hårdhänt ner av självförakt.
En kamp i min hjärna,
Ett förlorat krig,
Som slaget om Berlin,
Alla vet att det är över,
Dom som tittar på,
Kan se hur liten jag är,
Mina allierade har vänt ryggen åt,
Och överlämnat sig åt fienden.
Ensam i min egen bunker,
Slåss jag för att komma härifrån.
Vevar armarna för att hinna undan,
Hellre än att fångas in.
Det är mitt spel,
Jag måste spela det på mitt sätt.
Kan inte göra saker ogjort;
Det hindrar inte ångern från att träda fram.
Jag är fast;
Som ett barn i en för stor värld,
Som en naken man i ett skyltfönster,
Det jag ville se,
Gjorde mig till åtlöje,
Min nyfikenhet,
Gjorde andra nyfikna.

Jag är fast,
Därför att jag är fri.
Jag är fast i sökandet,
Efter fienden,
Jag är fast,
Därför att jag är fri,
Jag är fast i sökandet,
Efter nåt att hålla i.

Jag är fri därför att jag tänker,
Och med en tanke går allting bra.
Sen kom en tanke till, och efter det,
Kom alla tankarna på samma gång,
Hur ska jag få dom ur min hjärna?
Genom att förtränga dom?
Omöjligt, omöjligt.

Jag vill bara måla av mina tankar,
Och jag försökt ibland,
Men porträttet blev en konstnär,
Som död, framför sina vissna,
Solrosor, framför en söndrig,
Blomstervas.
Med alla penslarna, över mig.
Färgerna i en enda pöl,
Pölen som ett stormigt hav.
Munnen utan ens en min,
Staffliet som en giljotin.
Om jag kunde fotografera tankarna.
Och det är sant,
Ibland ser jag mitt liv,
I tonhäften,
Men det är aldrig,
Någon särskilt vacker sång.
Ibland ser jag mig själv på bioduken,
Men han snubblar alltid,
och går av,
Så fort jag säger hej.

Det är världen jag har i mitt huvud,
Om jag bara kunde kläda den i ord,
Bevara den bland färgerna,
Jag hade inte behövt skriva mer.

Men det blir nog inte så.
Någonting kommer hända.
Jag har redan offrat allt.
Men dom tiggande händerna,
Förföljer mig,
Så fort jag börjar gå.

Små glimtar av hybris,
Hur kan jag ens läsa det jag skrivit,
Bara vrede och ångest.
Med vrede av ångest.
Av vrede och ångest.
Bara så kan jag läsa
mina egna ord.

***

Vi skrattar åt tjejen i parallellklassen.
Som inte visste vilket år Jesus föddes,
Och skrev 1753, som en gissning.
Än finns det tid för oss.

***

Vi manipulerar sömnen, det är det vi gör.
När du sover, kan du höra,
Hjärnan snurra?
Världen snurrar bort,
Längs en rökridå.
Jag kan se den försvinna,
Mellan mina ögonfransar,
Bakom ögonlocken,
Stängs, och öppnas igen.
Framför,
Vakar tankarna.

Vi vaknar för att överleva,
Somnar vi för att dö,
Eller för att vi inte
Orkar leva mer?

***

Skalliga män,
Och en snygg Morinho.

***

Vi är alla skådespelare.

***

För att komma ihåg vad hon sa måste jag komma ihåg hur hon stod, hur hon lutade huvudet, hur hon såg ut. Jag kommer ihåg att hon sa någonting fint. Någonting med att se det lilla i det stora.