634. Dagens låt: Tindersticks - Tiny tears

Dom är inte olyckliga. Dom är inte bittra. Dom är inte dystra. Eller lyckliga. Dom är bara där. Som cigaretten man håller i handen över balkongräcket på sjunde våningen mot Linnégatan, håller på lut, och röker in, röker ut, och blåser ner på folket med sina barnvagnar, hand i hand, leende över sina amorterade liv. En ranglig jävla balkong. Ett sönderrostat räcke. Pölar av några dagar gammalt septemberregn på golvet. Rakt igenom strumplästen. Det är sent, mörkret har lagt sig, kylan tränger på, så att händerna krokar fast i armbågar, armbågar i armbågar, varma famntag med varandra; och i natt knullar dom väl. Jag kommer stå kvar här, med min cigarett, blåsa in och ut, som om ingenting har hänt. För i natt har jag mod, ett sätt att stå på, och någonting att fästa tankarna vid, en låt, en låt, en enda låt att lyssna till:

Tindersticks – Tiny tears

Hej, 04:37 och jag vet att jag lever. Det känns inte bra, det känns inte dåligt. Jag föddes igår, på ett tåg, som Ernest i Oscar Wildes fadäs. Någon tog mig till och sig, och jag tror jag har lärt mig hans namn. 04:37 och Stuart Apples samlar varenda droppe whiskey i halsgropen, för att spotta ut. Han spottar nu. Han spottar bra. Han ryter till. Som en gammal och förståndig man. På andra sidan står min mamma. Och han sjunger det här till henne, han sjunger om mig. Det är han som förstår. Han sjunger om tiny tears i mina ögon, svaga tårar över kinden, han är på min sida. Mot min mamma. Jag vill inte att mamma ska hata mig. Jag vill inte hata mamma. Jag vill bara att hon ska förstå, sitt barn, sin son, och i natt blev Stuart Apples länken mellan sonen hon alltid velat ha, och sonen som bara sitter där. Han sjunger;

How can you hurt someone so much your supposed to care for
Someone you said you'd always be there for

Och mamma lutar sig över mig, kramar mig, och håller kvar mig länge i sin famn. För fösta gången känner jag pulsen, två pulsar möta varandra, med samma blod pulserande, parallellt men åt samma håll, jag ler och tiny tears växer sig lite starkare, synligare, värdigare; för första gången kramar mamma mig som den jag är, bara en son, som sitter där, för första gången kramar mamma mig när sitter ner, och låten tar slut. Jag vaknar upp. Ställer tillbaka tankarna där dom stod förut, snurrar huvudet några jordsnurr motsols, vrider klockan sex år bakåt, tillbaka till skogen, när jag satt ner, och mamma satt bredvid, på en filt med en termos kaffe och sockerbitar, fåglar, sniglar, dagg, vackra granar, grenar, åt alla håll, och jag sa: kan vi inte alltid sitta ner, så här, fika, du och jag. Och jag log. Och hon reste sig upp, och sa, nej du, livet handlar om att stå upp, springa, och hitta kompisar. Med leendet som om det var så. Det självklara, övertygande, som lämnade alla ord på andra sidan ån, utom räckhåll för att diskutera. Jag kände mig ensammast i världen. Och ställde mig upp så fort jag kunde, så att mamma skulle glömma av att jag hade suttit ner, skamsen över att någonsin ens ha satt mig.

Det var nog mitt fel. Stuart Apples var på en annan planet, jag lyssnade på farsans proggmusik och försökte dansa när DJ’n spelade Absolute music 2.

Så jag sätter Tiny tears igen. Igen. Igen. Tänker: tänk om. För sex år sedan, någon hade bett mig lyssna på Tiny tears. Och försvinner in i min egen värld. Tills jag vaknar upp, till ljudet av smattrande tårar. Ingen där, och hej, jag är fortfarande bara ett barn.

She's been going round her business as usual
Always with that melancholy smile
But you were too busy looking into yourself
To see those tiny tears in her eyes

Och det är uppgörelsen med sig själv, är alltid uppgörelsen med någon annan. Mamma gjorde alltid karriär. Var en lyckad dam. Är en lyckad dam. Ringer alla kompisar. Fixar middagar. Dricker rött vin ibland. Ber till gud när det passar in, i tidsschemat. Men hon har aldrig haft tid för mig, aldrig, ens, på gränsen till att förstå, eller vilja förstå, det handlar bara om viljan. En gång när jag frågade henne varför, hon inte bara kan älska mig för den jag är, så drog hon upp den längsta utläggningen, om vem jag var. Jag stod kvar. Som en missvisande skugga till han jag lärt känna, och så småningom lärt tycka om, i min spegelbild. Lutad mot diskbänken, utan någonting att hålla i, och det var en av få gånger som jag hört mamma svära. Hon svor, men behöll, alltid, det där melankoliska leendet. Jag var för förlorad för att se mig själv, reflekteras, mina tunna tårar, i hennes ögon, förloras, och torkas bort. När hon grät till Forrest Gump, tre gånger, kanske grät hon åt mig, och sen dess har jag tittat på Forrest Gump flera gånger, känt mig som honom, och, tro mig, jag har gråtit varje gång, tre gånger, varje gång. Tiny tears, men jag vet inte längre vart dom kommer ifrån, jag är för förlorad för att se, mammas melankoliska leende, fråga, varför jag aldrig klipper av mitt hår. Och plötsligt förvandlas leendet till en dyster min. Det är det enda jag hinner se, också, innan tiny tears, tar över ögonen.

I natt gråter jag inte. Jag är inte dyster. Jag är inte bitter. Jag är inte olycklig. Jag röker bara min cigarett, och i röken ser jag Stuart Apples, han är inte heller lycklig. Och vi står där, tysta, och jag tror jag ser tiny tears rulla ner för hans kind.