662. babylons torn

dagarna med det här framför datorn skriver jag upp noveller i hexameter om folket som går förbi det strömmar in brev genom brevinkastet från England och dom säger BETALA DIN SKATT annars SPÄRRAR VI IN DIG din IDIOT jag svarar inte men staplar upp breven på ett hög i tidsfördriv det är inte erat fel det sitter några förmätna barn i för stora kostymer på andra sidan Old trafford som tror dom vet att jag inte betalade skatt för att jag inte ville jag ville inte och dom har rätt jag tänker inte betala skatt åt såna som säger att Sven-Göran Eriksson är bög ni förstår ju hur jag känner mig sitter hela dagarna och hittar anledningar att inte betala skatt till såna som har Pete Doherty i sitt land i och för sig som har fött och uppfostrat hjältar som Mick Jagger och John Lennon och Ian Curtis och David Bowie och så kan det hålla på hur länge som helst George Best och Ian Brown men hade dom betalat skatt verkligen så hade jag gjort det men Pete Doherty håller nog på mig hej hej hej hej och tilltron det handlade om det när jag pratade om New Orleans som djävulen i tredje person och sa brinn ut brinn ut det var misstron till ledarna och deras sätt att hantera varje katastrof som ett mysterium ett spöke att kläda av naken sen stå och skratta åt vi behöver syndare så mycket så tvingar fram någon i rampljuset till att synda för oss sen kan vi döda det hej hej det här var dagen när Bollywood to Battersea var låten som sa allting om någonting för ingenting annat var värt särskilt mycket och hur kan man egentligen tycka att Beatles inte är bra när man står vid kustlinjen ser färjorna till Fredrikshamn glida in och ut och tonerna Don’t let me down klingar in som den sista kyssen i morgonsol gräset vått av dagg och den sista kyssen är alltid den bästa på något sätt jag kommer ihåg ditt hår i mina ögon dina glittrande ögon och smala fingrar kyliga händer som alltid behövde värmas upp och John Lennon sjunger I’m in love for the first time don’t you know it gonna last och jag tittar på folket på färjorna varenda en och jag tror jag älskar allihopa ni som glittrar med ögonen och vinkar hej då ända bort till horisonten och jag vet ni vinkar inte till mig till någon som står bakom mig eller tätt framför men det verkar nästan så och jag vinkar bara för att låtsas minnas komma ihåg hur det känns och jag tror jag älskar varenda en på dom där färjorna som glider av mot Fredrikshamn sen vänder jag blicken från skärmen och på skrivbordet bredvid tangentbordet ligger ett brev från Manchester som säger att dom kommer hit in öppnar dörren med en låssmed utan att knacka på och maskerade män kan bli mina bästa män när jag går till motattack hoppar fram bakom garderoben med hemmagjorda spikbomber och FUCK OFF-tags på väggarna tapeterna säger att jag skämtade i korsförhör natt efter natt och det droppande vattnet mot kall betong är min enda vän i tystnaden jag säger orden som jag skriver och jag säger till dom förhör mig att allt var bara ett practical joke jag är huvudrollsinnehavaren i en film om han som dog utan att veta om det och levde kvar bara i brist av insikten att han faktiskt var död och har ni inte fattat det jag ville inte ens vara med i filmen dom bara spärrade upp kameror i varenda vrå och jag hittade inte vägen därifrån det var några maskerade män med manuskript i händerna som skickade hotfulla brev hem till lägenheten bara för att kolla hur jag skulle reagera och kanske är det underhållning för några för någon att se hur en annan bara dör lite mer och lite mer för varje ord som skrivs ner och jag ser brevet bredvid tangentbordet och tänker fan jag har ju inte staplat in det i högen än så jag springer med det till högen och lägger det överst i ett mäktigt torn från parketten till det nymålade taket ett babylons torn mitt babylons torn för rätten att ha fel ni kan komma och ta mig nu ni kan komma och ta allt jag har ni kan komma kom ta allt jag har