660. välklädd kille i rullstol

men jag är en svag djävul
en känslig djävul
en sån som gråter om så än
en annan djävul tappar en tand

jag kan se min syster betala
nya glasögon för tre tusen kronor
rakt ur fickan
och nästan gråta för att allt är
så jävla orättvist
ändå gör jag ingenting
det är nästan mitt kännetecken
för tre tusen kronor hade hon kunnat
åka till florens och dricka rött vin
ibland skäms jag för att se
då
när jag är i florens och dricker rött vin
skäms jag nästan för att se
och tänker tillbaka på min syster
som sitter hemma nu
så jag blundar väl
mest för sakens skull
då

en gång när jag jobbade på en pub
i manchester
kom det in sex stycken engelsmän
fem stycken gående drägg
och en välklädd kille i rullstol
dom fem dräggen satte sig vid det högsta
barbordet med dom högsta stolarna
så att rullstolen stannade halvvägs
vid dräggens knän
satt killen i rullstol som hade klätt upp sig
kammat håret
säkert gjort sig fin i flera timmar
alla andra pratade med varandra
och han kunde inte ens se deras ögon
inte se deras gester
men bara genom bordskivan
höra deras skratt och kanske fantisera
om hur dom log åt alla andra i världen
som inte heller kunde gå
han kunde bara se deras fötter och ben
men tittade inte för att verka oberörd
och tog upp sin mobiltelefon
som för att visa för folket som gick förbi
att han också hade vänner
egentligen
som vanligt gjorde jag ingenting
jävla mig
jag gick in på toaletten
och viskade svordomar för mig själv
tyst nog för att ingen skulle höra
och jag satt på huk och låtsades
att handfatet var min bästa vän
långt över mig så jag såg bara
avloppsröret kröka sig och jag kunde
höra vattnet porla och kranen spola
genom porslinet undrande om hur strålen såg ut
försökte leva mig in i det där
såna vänner som alltid överger mig
när man kommer ut
och dom ska prata med sina andra
handfats-vänner
och jag svor och jag svor
tyst
för jag var lite rädd för att någon
där utanför skulle höra mig

jag gick ut igen
och killen i rullstol satt kvar
försökte le
och låtsas för alla andra
och så för sig själv
att det här var roligt
och det är ju trevligt att komma ut
bort från sitt sovrum
i alla fall ibland
och han höll displayen
till mobiltelefonen
väl skymd för han
var nog lite rädd
för att dom där utanför
skulle se vad han skrev

jävla folk
jävla oss
jävla människor
vi är allt en konstig ras

och det får vi leva med