Bortaplan

Mitt enda hem
Har varit en
Dörr på glänt
Mot framtiden
Tillräckligt
Öppen för att
Titta ut
Men inte
Öppen nog
För att
Ta sig ur

Igenom

Utanför ser
Jag mig själv
Springa förbi
Om och om
Igen
I olika kläder
Alltid lyckligare
Än i min egen
Spegelbild
Men ändå
Lika svag

Jag ser skyltar
Och banderoller
Som indikerar på
Att tiden är inne nu

Och i min hjärna hopar
Sig ord
Jävla ord
Som ser ut genom
Mina vidöppna ögon
Men aldrig vill
Ut
Trots att dom kan
Jag vet att dom kan
Så jag stänger
Ögonlocken
I ren protest
Och skriver ner det
Jag ser
Inuti
För att locka
Locka
Locka ut orden
Och bli
Av med dom
Tankarna
Tankarna
Tankarna
Jävla mig

Dom säger det är
Kafkas år i år
Dom vet
För dom var där
Jag såg dom
Alla
Skrapa skorpor
Från hans sår

Men min långa
Resa hem
Är en färd
Mot okänt mål
I dunkelt sken
Håller jag kartan
Upp och ner
Och stjärnorna
Jag följer är alltid
Dom som faller ner
På kurvig väg
Och kuperat landskap
Med betongens
Kyla och
Skyltar på andra
Sidan i motsatt
Riktning på främmande
Språk som jag
Önskade att
Jag hade skrivit
Själv

I dikeskanten
Ligger det som
Blev kvar
När jag lämnade
Hemmet och drog
Förra gången
Orkade inte bära
Packningen orkade
Inte drömma om
Det förflutna
Orkade inte titta
På dom som log
Och svara alla
Pedagogiska
Blickar
Att det är bättre
Nu det
Löser sig

Går hem
Som en trött man
Redo att lägga sig
Ner och vara nöjd
Med det
Belåten
Mätt
Likgiltig
Som ett pärlband hängs
Runt förskolebarnens
Solbrända halsar
Har jag försökt hänga
Med alla dom som
Sprang

Men fastnade i vätske-
Kontrollen har aldrig
Druckit så gott
Vatten förut
Som där

Jag går
Jag går
Jag går
Men kommer inte riktigt
Framåt
Ju närmare jag kommer
Desto tydligare
Förankras känslan
Hur det var förut
Och drömmarna
Om dom första stegen
Det bittra äpplet
Bara påpekar
Och påvisar det jag redan
Visste men så länge
Förträngt den enda
Sanningen om
Att jag aldrig heller
Haft ett riktigt
Hem annat än
Vägen därifrån
Och skyltarna på
Insidan med bibel-
Citat som alla
Talade om för mig
Du är äldre nu
Men i spegeln
Var jag lika ung
Som alltid annars
Lika barnsligt grät
Jag och lika mord-
Lystet förbannade jag
Tårarna som förut
För när man är över
16 vårar finns
Inga känslor kvar
Så jag stängde allting
Inom mig

Dom sa
Du kan gå nu
Du kan gå nu
Som sparvmamma
Och sparvpappa
Knuffar sparvbarnet
Av grenen och säger
För din egen skull
Lär dig flyga
Du måste lära dig gå
För min egen skull
Hade jag lika gärna kunnat
Störta där
Mot kall betong
För vi är inte såna
Som i slutet får
Varann'
Men räddades undan
Av en ljummen vind
Redan på väg
Till den största
Stormen en
Orkan och jag sa
Det är över nu

Född på borta-
Plan jag ska
Bara hitta
Vägen hem

***

Finlandare kryper langs vaggarna.
Kineser ror sig i flock.

***

Filmmanus:

Flygplats. Dunkelt. Alla sitter i en stor vantsal. Stillkamera. Hogtalaren ropar ut, passagerare 232343432 till gate 3. Kameran rullar. Nagra minuter senare: sista utrop, passagerare 232343432 till gate 3, incheckningen stanger om 1 minut. En minut senare: springer en man forbi, ursinnigt. Sa fort han kan. Springer ut ur bild. Kameran still. Nasta scen: ursaktar han sig. Dom ar dystra och korta, sager, okay. Gar pa flygbussen. Alla tittar irriterat pa honom, for att dom fick vanta. Han har portfolj, kostym. Satter sig ner. Till slut borjar en gammal man sjunga en spiritual song, och alla fyller i. Flygbussen stannar. Alla gar av. Staller sig framfor en stor vagg, med skotthal pa. Sjalvmant, drar handerna over huvudet, staller sig med magen mot vaggen. Skjuts ihjal. Man far aldrig se dom som skjuter. Sa aker bussen vidare. Tillbaka till gate 3. Slut.