895. Den bruna halsduken

Fradga droppar fryser in
till långa istoppar
med lustiga figurer
från folks franska
balkonger och blomlådor kaos
av tystnad och mörker
en pensionär med käpp går
på andra sidan gatan
och skriker
släpp in mig
släpp in mig
ingenting är någonsin
precis som det ska vara
barn i dystra kläder
sliter till sig två burkar
öl på 7-11 och springer ifrån
med jubel och stön

***

[vi pratade skitlänge igår. om självmord & politik. och det kändes som att det var samma sak. samma tårar, samma skit. det fanns en tjej i laos som tog livet av sig bara för att hennes bruna halsduk till skoluniformen inte var ren och läraren hade påpekat det och morgonen såg hon att den bruna halsduken fortfarande inte var ren så hon gick in på toaletten och hängde sig i den bruna halsduken. hon blev bara 7 år, och allt det där blev en notis i tidningen, bland alla andra notiser. och jag tänker på den bruna halsduken ibland.]

***

Att aldrig känna sig som alla andra är
det så här jag
ska leva mitt liv och alla
andras liv också det räcker att
titta på dom vad
tänker dom på och plötsligt
är jag mer dom än mig själv
men när jag lägger mig under täcket
och drar ner persiennerna finns
det bara jag mot
alla andra och jag tänker
på barnen som jag såg och dom
sitter säkert och klistrar
upp ta livet av sig-citat
på väggarna och i skunkdagböcker
och det här är min vardag
och deras väggar är fyllda av tusch
och jag känner mig som det
övergivna barnet på cementpiren
den som havet rivit åt sig
den som böljar och mumlar
den som hatar och spyr
naken blodig och sparkad på
reser jag mig blundar och går för att
inte se och komma därifrån
sökande efter stället där
sagornas fabler möter
kustens klippor och båtars
vrak sticker upp som revben i oceanen
gömmer mig i ett tegelhus
och låter regnets droppar
falla hur dom vill