886. The hardest walk

Jag hör inte hemma
någonstans så jag skruvar
upp volymen några
grader till klär av mig kläderna
som klär mig bäst
och dansar till låtarna
som handlar om att sitta still
stirrar
bara stirrar
blundar jag
eller
stirrar jag
spänner ögonen

nerdragna persienner
en bandspelare som knastrar
och rispar
en cd-R med The Jesus &
Mary Chain som jag köpte när
jag var 16 år för att
passa in och hoppa över dom som
sa hur bra allt var alla
lyckliga jävlar som
låtsades att jag inte var lika bra
inte
likadan

konstig
eller hur

jag drar in till stan med några
indie-kids
i natt

har vi skapat våra
egna gudar
bara för att kunna
svika dom
med tystnaden
bedra dom med ett smile
och knarka
höger armveck
till en stormig ocean
av spruckna
blodådror
och
majonäs

The hardest
walk
och jag vill aldrig
höra tystnaden igen den verkar
så nära inpå
så äkta
så jävla verklig
den verkar säga så jävla mycket
vem jag är
den kan säkert fånga mig
så går vi
genom stan
med armarna fastkedjade till
en lång rad
Cheap monday-jeans
& Lucky strikes

vad skulle dom kallat
såna som oss
i Goethes Tyskland?