996. Baren, del 1.

Stanken från förra veckans spillda sprit; intorkade till stora sårskorpor över metallens kliniskhet, påminnde om Manchester.
Och vilket jävla liv det var.
Tjejer i push-UPPADE linnen gav sig in i vimlet av vevande armar och skrek på vakterna när någon sa något och drog i varandras hår när deras pojkvänner tittade på och vad jag önskade att dom tittade på mig.
Jag fick ibland den övertron att om någon tittade på mig så skulle allt bli bra, jag fick övertron på mig själv att om någon bara tittade på mig så skulle jag omvända henne till min värld och vi skulle läsa böcker och älska till poetiska utdrag av Fernando Pessoa.
Men det var ingen som tittade på mig.
Jag jobbade som rövslickaren i baren, med en kines.
Och några Kenyaner.
Tillsammans var vi ett bra gäng.
Ett handfast gäng.
Vi bar tonvis av saker varje natt; ofta utan att någon ens märkte det.
Vi jobbade för att ingen skulle klaga, ingen skulle märka något och kanske säga högt; VAD GÖR NI, IDIOTER? Och det var alltid en översittares ton.
Ibland kunde jag hämta tio hinkar is och när jag kom tillbaka med den tionde hinken is, uppe på andra våningen, flämtande, alltid halvspringande; kom en bartender som jobbat där lite längre än dom andra eller i alla fall länge nog att anse sig själv ha rätt till en förmyndarroll; han kom fram och sa med brysk ton; VAD HÄNDER MED ÖLTAPPARNA inne i teamroom? Och så sprang jag ner för trapporna och sa FÖRLÅT, FÖRLÅT, FÖRLÅT, jag tänkte inte på det, men hur hade jag någonsin kunnat tänka på det? Så jag sprang ner och där stod en bartender i sin bar med händerna i fickorna.
Och ibland skrattade folket framför bardisken åt mig; som att jag var apan.
Som att det var mitt fel att dom väntade.
Ofta kände jag för att skälla ut dom och spotta dom i ansiktena, inte spotta dom, utan något mycket värdigare, jag kände ofta för att komma inspringande i rummet som räddare, för att sen bara hoppa över bardisken och ställa mig bredvid bartendern med händerna i fickan som om jag var någon, en aristokrat, en bartender.
Istället sprang jag ut genom köket och in till bakrummet där alla öltunnor stod.
Hundratals, uppstaplade på varandra. Så att man ibland inte kom fram.
Och måste bära ner tunnorna från andra tunnor och det var kallt nog att se sin egen andedräkt, men svetten drypte från pannan och man var tvungen att flänga en blick över alla mätare som hängde på väggen och se vilken som var tom.
Aha, den.
Ibland funkade det inte fast man hade bytt, och då blev det kris.
Chefen tillkallades och sprang ner till bakrummet och gjorde precis som man ska göra och precis som man gjorde förut, innan chefen var där och utan att det funkade, och nu funkade och man fick stå där som en röd tomat och säga SORRY, igen.
Sprang tillbaka genom köket, blev hindrad av kökschefen som ville ha en stor plastbringare med coke från baren.
Sprang till baren och hämtade en coke, i en plastbringare och kom tillbaka till kökschefen som sa; ett sugrör också. Sprang tillbaka till baren och hämtade ett sugrör. Bartendern undrade vem man sprang ärenden för och jag sa kökschefen och han sa; men du ska jobba för mig.
Kom på att, AH, måste säga till bartendern i teamroom att Guinessen funkar nu!
Kom in, manglad mellan svängdörrarna och sa i en triumfens ton; den funkar nu!
"Det tog en jävla tid".
Gästerna framför baren håller med och kollar på mig som om jag var en utomjording och många gånger såg jag mig själv i spegeln för att se om jag hade snor hängande från nästippen; kalsonger som stack ut; vad som helst; det verkade nästan alltid så.
Först långt senare insåg jag att det nog var för att jag alltid titta på folket för att söka bekräftelse; för att säga; jag är svag så älska mig.
Ah, där är Dylan igen!
Han som är andrachef och värre än chefen, han ser mig, han tittar så jag måste låtsas som att jag jobbar hårt och jag jobbar hårt, jag går med fyra backar Millers på samma gång och han ser mig, kanske tror han att jag är en ögontjänare, men jag jobbar alltid hårt, alltid halvspringande, han ser mig och kommer närmare; ah, nu kommer något fruktansvärt.
Han kommer närmare; närmare; närmare; tar tag i min arm och säger med kompiston; "hahaha, hey dude! Take a look in there"..
Och så pekar han mot toaletterna på teamroom.
Som alltid brukar vara bra annars, bara för att det nästan bara är affärsmöten och slutna kretsar som håller till där inne och alla bartenders bråkar alltid om att få jobba där eftersom kunderna ger mycket dricks; och det är allt bartenderserna tänker på. Dricks, dricks, dricks!
Och den här gången är toaletten inte alls fin; den är nerspydd i pissoaren och vidare ut på golvet och det är en hemsk spya. En spya som innehåller matrester från de senaste 14 dagarna och han har defenitivt ätit spaghetti med köttfärssås, varje dag i oändliga massor. Spaghettislamsor hänger ner från pissoarkanten.
Stora kombinationer av spaghettisar ligger uppspydda på golvet som silkesmaskar, ihopkurade, som torvor av hårstrån, och till det; stanken.
Det stinker och jag måste ta några djupa andetag för att vänja mig.
Handfatet har också fått en skvätt.
Jag hämtar mopp och fyller skurhinken med lukta gott-medel.
Tar moppen och vrider runt mitt i smeten.
Försöker få med mig så mycket köttfärsås och spaghetti som möjligt.
En kund kommer in.
Och jag säger nästa toalett och känner mig som den billigaste jäveln i världen.
Spaghetti flyter på ytan i skurhinken och jag måste skrubba flera gånger och till slut är moppen en blandning av uppspydda spaghettisar och sitt ursprungliga material och jag går ut genom svängdörrarna, ser folket i teamroom och nu skrattar dom åt mig igen, för dom vet nog vem som spydde och hur det såg ut, och jag försöker gömma moppen som för att dölja vem jag är och lite vatten skumpar upp på mina svarta byxor och mina tygskor blir helt genomdränkta av vatten i skurhinken som skvimpar över och jag försöker inte tänka på det och inte tänka på folket i teamroom och sen kommer Dylan igen och skrattar och säger att jag måste skynda mig upp till biljardborden på andra våningen för någon får inte ut bollarna och nu är dom skitsura, och jag slänger in moppen i en städskrubb och stänger dörren och rusar upp och det är fullt av folk på dansgolvet nu och ingen tittar på mig och någon har spillt ut öl på dansgolvet och en kärring som jobbar där säger åt mig att ta hand om det och jag säger att jag måste upp till biljardborden men hon tittar bara på mig som att jag inte fattade, och jag säger OKAY; och folket som dansar skiter i mig och jag måste fråga dom flera gånger och jag är bara ivägen och kommer fram till platsen med öl utspillt och bland allt vimmel och all musik, vänds ryggarna bortåt, jag skrubbar borsten mot marken, sopar upp glasskärvorna, och moppar bort det kletiga, sen lägger jag mig ner på knä och torkar upp allt det blöta med hushållspapper; och över sina axlar ser folket hur jag håller på, och jag känner mig som den ensammaste människan i hela världen och kinesen kommer förbi och säger att han har hittat en 10 £-sedel på marken och jag försöker le och hålla med, springer upp till biljardborden och ger dom en polett så dom kan få ut bollarna och bollarna rinner ut och dom säger inte ens tack och jag se allt det där.
För jag har varit där.
Och jag såg allt det där som bartender idag.
Hur folket lutade sig över bardiskarna och kallade sina vänner vid initialer; A.F. vad ska du ha? Fyll på spriten ända upp! Jag sa ÖL, inte vodka; och alla hånfulla leenden. Alla som får varandra innan kvällen är slut, som att hoppa i en livbåt från ett sjunkande skepp knuffar dom till en kille på dansgolvet och säger I love you, och killarna är oftast för fulla för att förstå.
Men aldrig för fulla för att knulla.
Och in i taxin, undan regnet.
Jag är inte äldre än i Manchester.