987. Like a rolling stone, Avignon, 1981.

Var tänkt att komma upp på Popkuken.blogspot.com; men blev för flummig;


Rätten att tycka till om vissa saker utan att det betyder någonting.
Det är därför vi är här.
Det är alldeles uppenbart.
"Jag skriver inte om någonting; det är dom texterna som passar mig."
Sa en gråhårig författare en gång.
Men jag har blont hår och vaxat bröst.
Rätten att skriva om Fernando Pessoa på en popblogg.
Fernando Pessoa sa:
"Jag känner med tankarna; andra tänker med känslorna."

Jag ska skriva om blandskivan jag ger bort och kalla den texten för "På spaning efter en tid som flytt".
Trots att tiden finns framför, bakom, inuti. Som en dimma.
Rätten till allt sånt där.
Yes; yes; yes; rätten till att använda english words och semikolon utan att det behöver fungera i en perfekt balans; inte ens i en fungerande rytmik.
Rätten att älska Dylan Thomas.
Rätten att kalla en blogg för POPKUKEN.

Det här är it. This is it. This is it:

Bob Dylans version av Like a rolling stone, Avignon 1981, oh gosh.
Den kvällen hade Bob Dylan släpat in en gospelkör på scenen.
En baptistkyrka från den amerikanska södern flög till Avignon och bosatte sig där; mellan en elorgel och ett stativ; en elorgel och ett stativ. En elorgel och ett stativ. En elorgel och ett stativ; and as you leave, the room is filled with music, laughing, dancing, laughing, music, och det här.
Salivet regnade som hagel ner från scenkanten och ut över alla som älskade honom, alla dom som bara stod där och den kvällen bara stod där med käftarna öppna på vid gavel. Och en kompis som jag har som har sett Dylan live ungefär tjugo gånger (fast det känns som tjugo tusen gånger när han snackar om det) och har lite mer än 500 Dylan-bootlegs skickade den här låten på MSN en gång med orden; "STÖRST - STÖRST", och jag tänkte; AHA.
Såg 1981 på filnamnet, och tänkte; han var ju kass då.
So what.
För det var kvällen då han hade släpat med sig gospelkören upp på scenen och en av dom var kanske körtjejen som han senare fick ett barn med, kanske inte.
So what.
Och han hade släpat med sig den största elorgeln.
Han hade släpat med den, burit den upp för trapporna till sjunde våningen ovanför 5th Avenue, New York; som Jesus bar korset upp till Golgata och alla vet hur tung en elorgel är. Säkert tyngre än ett kors av trä. Yes, det låter så.
Efter 1:02, och det är en av få saker i livet som jag är helt och hållet säker på; inte för att jag vet; men för att jag var där; på repeat, efter 00:56 öppnar han köksfönstret till lägenheten på den sjunde våningen och släpper ner elorgeln över 5th Avenue och ekot ekar när asfalten slår emot och kören kommer in och sjunger "how does it feel", som om elorgeln träffade tjejen han sjunger om, som om dom sjöng om det, som om dom sjöng om henne; som om det var rätt åt henne.
Dylan står och vevar på armarna och svettet sprutar som Poseidons urin på Avenyn.
Dylan står och vevar på armarna och kören körar högre och högre och högre och högre och högre och högre och högre och elorgeln skär igenom varenda ton och kören hakar på och Dylan vevar på armarna och han vevar på armarna och ibland undrar jag hur det var att stå i Avignon 1981 och känna hur varje ord blåste in från scenen som en orkan med hagel i och små män slåss inte för dom förlorar ändå och det måste varit någon som sa till Bob Dylan att han var störst i världen den kvällen i Avignon, stor som George Foreman, yes, eller så var publiken i Avignon pyttesmå.
Pyttesmå och så skrek dom JUDAS på samma gång, det måste ha varit något sånt. Och dom fick skylla sig själva sen.
Hahaha, dom "fick stå där med öronen röda" som Kim Hartman sa om killen i Snooker-publiken som prasslade med en påse sega råttor, på första parkett.
Och sen tar låten slut och man bara sitter där.
Som John McEnroe när han slår undan vattenflaskorna på Stockholm Open och tystnaden efteråt. När hela publiken undrar om John McEnroe ska slå ihjäl domaren nu eller om han ska slå hundra servess i rad och vinna matchen av ren ilska; ren ilska; eller om bollkallarna ska be John McEnroe att plocka upp vattenflaskorna som han slog ner och fylla på vattnet som rann ut; FÖR MAN FÅR INTE GÖRA SÅ, och John McEnroe går ut på tennisbanan igen och slår alla hundra servess på samma gång och tackar för matchen och vänder sig mot alla som tittade på och säger, det där; HOW DOES IT FEEL, och alla som var i Stockholm den dagen säger att det var den kallaste dagen på hela 80-talet och man sitter där undrar hur kallt Avignon var 1981.
Om fåglar fanns.
Om isen höll fast havet ända bort till England och genom den engelska kanalen ända bort till Stockholm.
Och jag ska dela ut den här låten på mp3 som baptistpastorerna i den amerikanska södern delar ut dom gamla testamenten och det blir nog storm imon.
YES; YES; YES; YES; YES,
storm med hagel i.

Haha, och jag ska dela ut den här låten till alla som vill ha, för rätten; den enda rätten; rätten att haglas på.

Rätten att skriva om sånt där.
Haha, sånt här.
Utan att ens kunna skriva om någonting som betyder någonting, egentligen;
men låtsas som om, som om.

Som om, som om, det var sant.
Som om, som om, man var där.