1153. DJ'n

Min älskling skrattar som blommorna.

Tänk att se ett fotografi på någon som blivit mördad. Som blivit torterad till döds, hängd upp och ner på så att blodet droppar ut ur ögonen, skrikande på hjälp; fastbunden; torterad; våldtagen; höger arm avsågad, tänk att se en bild på samma man när han var 8 år och gick i skolan, med rädslan i blicken för att inte bli bra, inte bli snygg nog, för tjejen i parallellklassen att svara JA på fråga chans-lappen. Hur små problem, växer och blir större ändå.

Men ändå är det väl så; och bara så att tvivlet bär oss framåt. Inte genom oförmågan att bli av med det; utan just genom förmågan att leva med det, sida vid, hand i hand, inte som bröder och systrar, men som läromästaren när han säger till sin elev; bli vad du vill och dröm om det du aldrig blev. Så sitter jag stilla på en stol och tänker på folket som går förbi, viskar tyst för mig själv, för att känna hur det känns och kanske blir jag en gång en staty som välts och bränns och klottras på, men om jag bara hann säga det, som ord ristat i damm, om jag bara hann säga det hade mitt liv blivit fullkomligt; låt tystnaden bli vår revansch!

Och DJ'n sitter ensam ikväll; och spelar musik för dom föräldralösa barnen. Låtsas att dom lyssnar, och tolkar in varje steg, varje tår, varje armrörelse; till en dans. Som om det hade hjälpt mot ensamheten, som om det hade botat hans egna sönderslagna uppväxt, där föräldrarna satt ögonen kisande, läpparna sammanbitna och sa; vi älskar dig, med samma röstläge och med samma ton som dom berättade för grannarna hur sommarens väder skulle bli.

Dom som inte älskar varann men håller ihop för att hatet inte är stort nog, dom tycker jag synd om.

Alla dansar till en mystisk ton, vi aldrig kunnat urskilja från det brus som vi kallar tystnaden, och allt vi gör är ett steg till denna dans, och alla känslor och olyckor, och alla mord, är bara rörelser till denna ton, som när den upphör kommer få allt att stelna in, och bevisa det vi alla visste men så påtagligt förträngt, med argumentet som vi kallar liv; att det levande var bara ett tillstånd i vilket vi trodde på friheten för att vi uppfattade den som tystnaden som inte fanns; och stillheten vi aldrig såg; och vi kommer förstå att allt vi var bara snögubbar gjorda för någon att skratta åt oss, och snögubbar som smälter så fort vintern tar slut.

Där sitter han, och jag tittar på; han sitter där; med en Expressen i sin hand, trasiga jeans, tre dagars skäggstubb, "We still need to change the world"-t-shirt, Bob Dylan-frisyr, en svart kaffe, och tittar ut, på barnen som dansar på gatan, tittar ut så att imman fastnar på fönstret som om han borde fatta, men han fattar inte; att han är den enda som inte förändrats, när världen sprungit flera kvarter därifrån.

Statyer gjorda av tändstickor faller in i varandra, min älskling vet att det inte är någonting att bry sig om.