1191. Solen

Med dessa sidor utrivna ilska; och denna genialitet som mer består av att skratta åt dom som dör, för att minst av allt, riskera att dö inför dom som skrattar; och egentligen bara det, rädslan för att dö, och den ilska som ett självförsvar.

***

Jag går i stan och sparkar stenarna framför fötterna. För jag har inget bättre för mig, så uttalar jag orden när jag skriver dom för att höra om dom finns, eller om det är bara något, något, något, jag fått för mig. Som en dröm man lever i och sen dödar på morgonen, med en väckarklockas pip; så är verkligheten aldrig längre ifrån än en punkt, och sen; tystnaden.

***

Jag har ingenting att skriva egentligen. Men jag skriver ändå. Jag skriver för att jag tror att det är det som skrivandet handlar om, det som orden kretsar kring, inte sina betydelser, som jorden roterar runt sin egen axel, men också kring rastlösheten, och hur man skriver dom; det syns när man läser, med vilka blodsprängda ögon man först såg dom födas, som korta och långa meningar, stapplade ut, staplade på rad, och rädda för att raderas, för att dö; så kretsar jorden också runt en stjärna, runt solen, så är det värmen och ljuset som den utstrålar som ger oss någonting att leva för, men också, någonting att dö utav, en natt att förakta och en dag som föraktar.