1225. Manchester

Jag kan bara inte bestämma mig om hon ser snygg eller utvecklingsstörd ut.

***

Men så ger jag bilder från Manchester ibland. Och allt kommer upp igen. Hur jag satt i biblioteket, blöt om fötterna från regnpölarna, och jackan blöt, och håret blött, och hungrig, gick ner till källaren och beställde en kaffe, kanske en macka om jag hade råd, gick upp och igen och flydde bort till en annan värld; läste mycket om Jack the Ripper. Bara det verkade levande. Bara det betydde någonting. Inte om morden i sig, men att dom inte fick tag på honom. Det var det som var spännande, och många gånger, utan att tänka på det, identifierade jag mig med honom; hela tiden iakttagen, med mitt långa hår och min slitna klädsel, rörde jag mig på stan beredd att alla skulle stanna upp, skrika FREEZE till varandra och peka på mig; ta honom! Ta honom! Ta honom! Och jag hade inte fattat någonting, vad jag hade gjort eller något sånt. Men hållt med om varje anklagelse, erkännt bara för att jag inte kunde veta ens för mig själv att det inte var osant. Erkännt de grymmaste av alla brott, för att jag mer trodde på dom än vad jag trodde på mig själv, och inte erkännt för att jag på något sätt ansåg mig kapabel till något sånt, absolut inte; utan tvärtom, och kanske just därför.