1365. Min spegel en askkopp

Med fötterna pekandes åt samma håll
om världen hade varit lika liten som en tennisboll
hade jag sparkat på den
och gått härifrån

utanför dörren ligger en hög av stenar
som jag samlat på vägen hem
innanför dörren
ligger alla dom jag älskat och alla dom
som kom för att säga
adjö

en bomb som huvudkudde och en tromb
som täcke i drömmarna ser jag
mitt liv i repris och på andra sidan
gatan står framtiden med sitt
paraply skrynkligt sina kläder våta
håret okammat och skjortan
ostruken
skorna sönder
och blicken flackande
darrande som ett asplöv i allén
ögonen stirrande som eldklot
mot mig mitt fönster
min spegel en askkopp
min kropp en flagga på halv stång
ett segel utan vind
någonting
aldrig någonting att bry sig om

horisonten kluven av granater
och blombuketter stjärnhimmeln
vajande som lastbilars last slingrande
från gruvors hål till rastplatsers
mörker

vid vägens ände står några turister
med karta och kompass som om
dom vet
dom vet!
att jorden inte alls är rund