1360. Filmmanus: Flygplanet

Om jag bara hade kunnat förmedla känslor som Ozu, skapa stämningar som Ozu, vad lätt det hade varit. Jag hade kunnat sitta med pennan i min hand, blicken spänd, riktad in i väggen och alla hade förstått vad jag menat, just genom sättet jag satt och höll pennan i min hand på, istället ingenting.

Jag drömmer om flygplan som kraschas in i byggnader och flammor som slår upp och under dessa flammor; marknadsstånd och försäljare som säger köp det här, köp det här, folk som dör och hoppar ut och poliser som skrattar och röker cigaretter och tittar konstigt på en, som om det vore konstigt att över huvud taget bry sig; jag ser folk som säljer miniatyrer av flygplanet som just störtade in och sirener hörs på håll, men där; på torget drar medelålders kvinnor sina tvättkorgar fram och tillbaka; släpar, med all svett; KÄMPAR!

Jag ser mig själv stående i hörnet av torgen, med händerna i fickorna, skygg, talande om för folket går förbi; well, kanske var det mitt fel! Mitt fel!

"Ditt fel, ha?!"

Mitt fel, det är nog mitt fel för jag såg planet närma sig på håll och, ah, jag vet inte, JAG VET INTE! JAG VET INTE! Bla, bla, bla!

Jag ser konspirationsteorier flöda och bytas på marknaderna, som mynt och varor; har du hört att judarna ligger bakom allting? För dom ska kunna störta Turkiet med gott samvete, och ingenstans finns det någonting som stämmer överens med verkligheten.

I drömmarna ser jag allt det här och om jag bara kunde få låna Ozu's förmåga att göra film av allt sånt där; vad bra det hade blivit.