1361. I min sänglampas sken

Som flickorna i rastaflätor delar ut flygblad till barnfamiljer, står jag i ett hörn och kämpar mot världen. Mina händer i deras fickor; ett hån!

Ta mig dit dom mörkaste blickarna bär de färgladaste blommorna! Det är slut, det är över; på övergångsstället snubblar en pensionär fram. Hipp, happ, hipp, happ.

Under bänkarna i stan samlar jag upp vad som finns kvar av den jag var igår och drömmarna om vad som komma skulle; det blev ingenting! När andra barn pratade om leksaksbilar och legobitar fantiserade jag om Bob Beamon och Mahatma Gandhi, nakna bröst och Neil Armstrong. Idag drömmer jag om flygplan som kraschar, in i byggnader, ner i hav, över stora folksamlingar, och ingestans finns det någon som heller gör någonting; dom bara står där med armarna i kors och ler. Min klocka tickar. Jag ser busschaufförer åka därifrån. Regnet som faller och paraplyer i motvind, jag ser mig själv balanserandes på trottoarkanter. En konstnär utan färg, och några skyltdockor vrängda ut och in.

En kamera. En penna. Som en kopp kaffe och en cigarett. Mina verktyg mot världen. Mina vapen mot tiden, mot spegelbilden, mot drömmarna, mot allt det där som rör sig och allt det där som står still!

Kämpar, utan någon att kämpa mot. Blödande, utan någon att blöda för. Simmande på för grunda vatten, ta mig dit vågorna forsar som stearin. Gråtande, utan någon att gråta för.

I min sänglampas sken, lever jag mitt liv.