1366. Bright Eyes

Sitter med en kopp te, hörlurar och stenhög Bright Eyes.
På något sätt är jag värd det.
Jag är värd att må dåligt, jag förtjänar det!
Som en tiggare förtjänar sina småmynt, om dom ens förtjänar sånt.
Jag förtjänar det här.
Som små barn förtjänar sina julklappar.
Som apor i bur förtjänar sin frihet.
Sitter jag här och lyssnar på Bright Eyes, med känslan; den nätta, nätta, känslan av att vara vid liv.

Och kan känslan av att vara vid liv ens vara kraftigare än en liten, liten, vindpuff? Mot kinden. I ryggen. I fejjan, what ever. Kan känslan av att vara vid liv vara kraftigare än så, när livet i sig är lika skört som en porslinsvas. Vissna blommor, döden! Som ett darrande asplöv. Livet, oh, livet; aldrig påtagligt än när döden kommer hit och knackar på. Aldrig lika påtaglig som här och nu; Bright Eyes, begrav mig!

Jag förtjänar det.