1527. en dag

We have arrived at an intellectual chaos. - Solsjenitzyn


regn, regn, regn. fåglarna flyger lågt idag. tiggarna sitter på sina bänkar och vill inte vara med längre. ett förälskat par går förbi hand i hand och slänger några förälskade blickar mot duvorna. jag tänker på tom waits. det är en sån dag. jag går med händerna i fickan och försöker låtsas som om jag är på väg någonstans. det känns som att alla stirrar. det känns som att dom vet att jag inte har något mål och genast fattar dom misstankar. jag bryr mig egentligen inte. alla har sina egnar hörn i världen. dom blir gamla och sen dör dom. ibland kommer dom in i mitt rum och säger en massa saker. mig säger dom ingenting. dom babblar och babblar och jag sitter bara där och försöker att inte se uttråkad ut. jag låtsas som att jag bryr mig. jag spelar död inför fienden, det är vad jag gör. det är vad jag fördriver tiden med; att spela död inför fienden. och i spegeln tänder jag ännu en cigarett. syns rynkorna än? har jag blivit gammal nog att bara lägga mig ner och dö utan dåligt samvete för att världen springer ifrån mig. det har den redan gjort och jag är för långt bakom för att hinna ikapp. jag tänder ännu en cigarett. jag är fortfarande ung. spegelbilden ljuger inte, den säger bara inte hela sanningen. jag är en gammal man i ett ungt skal. utanför åker ett tåg förbi. jag hör hur konduktören spatserar fram och tillbaka. stapplar och haltar men försöker se oberörd ut. frågar alla efter biljetterna. folk på väg till sina jobb och folk på väg från sina jobb. alla levandes. alla döendes. snart dör dom och då kommer ingen att minnas vilka dom var. ingen kommer att minnas vem jag är heller, men åtminstone har jag insett det. därför sitter jag här. det är jag helt på det klara med. dom springer i sina liv; dom springer för att stå still när målet som dom söker finns precis intill. här står jag. 22 år och vid liv; mitt inuti, mitt i smeten, det svarta hålet varur hela världen kretsar; mitt i - men ändå utanför. jag står framför spegeln och jag tittar på dom. spegeln är inte längre en spegel och fönstret inte längre ett fönster. verkligheten är inte så enkel. dom har bytt plats. spegeln är fönstret och fönstret är spegeln. det är inte jag som åldras, det är världen och det är inte världen som springer ifrån mig, det är jag som springer ifrån världen. jag står med händerna i fickan och överlever. det är det enda jag gör; överlever. också det är jag helt på det klara med. jag behöver fienden att slåss emot. jag behöver fienden som slår mig, som spottar på mig och kallar min morsa för hora. jag behöver slåss utan att få det som att framstå att det var jag som började. jag behöver slåss i självförsvar. jag slåss mot spegeln. inte för att jag vill, men för att den är det enda jag har att slåss emot. jag fyller spegelbilden med imma och jag låtsas att bakom imman där står någon annan man. någon som inte är jag. någon som inte ens påminner om vem jag är. jag slår sönder spegeln och spegelskärvorna; jag tar upp dom och håller dom i min hand och jag säger till mig själv, jag inbillar mig själv, att jag inte hade något val. att det ska vara så. och jag håller spegelskärvorna i min hand och jag tittar ut genom fönstret och jag håller spegelskärvorna i min hand som en styckmördare håller sin kniv och jag vill inte ta över världen. jag vill bara ha någon att slåss emot. jag vill inte ta över världen. jag vill bara vinna över livet på min sida igen. jag vill leva ett tag. jag vill ha någonting att övervinna; någonting att överleva mot; någonting som ger min överlevnad en mening; någonting som gör mitt liv värt att leva. varför vet jag inte. det bara är så. till och med detta är jag helt på det klara med. varför skulle jag annars sitta här? sökandes liv i citat klottrade på gravstenar. sökandes död.