1519. Ett ar

3 april

Men vilka är vinnarna och är vi inte alla lika förlorade? Dom som satsar allt men ändå förlorar, bara för att vinsten var mindre än insatsen. Dom som är för svaga för att ens delta då drömmen om att vinna ryms inuti rädslan för ett nederlag. Eller dom som vinner och drar sig tillbaka med bucklorna i sina famnar till att spegla, i dess svunna glans, inget annat än tiden som flytt och för varje sekund som går, längs det bleknande guldet, allt tydligare tvingas erfara, att det var längesen dom vann.


4 april

Hur jag i drömmen varje natt skriver en bok, som jag när jag skriver den vet att jag drömmer men samtidigt är på det klara med att jag verkligen skriver och att vad jag skriver är det bästa jag någonsin skrivit och bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om att skriva. Det är därför också påtagligt, även i drömmen, att jag drömmer. Och eftersom jag vet det, med stigande oro för varje ord jag skriver är rädd för att tappa bort allt vid uppvaknandet; och hur jag därför slits ifrån drömmen och pressas allt närmare uppvaknandet till att i slutet se drömmen försvinna. Och hur jag efter det vaknar upp och inser att jag glömt bort precis varenda ord. Stressad och otålig, vänder jag mig sedan om, i all hast, för att försöka hitta den ställning vilken jag just vaknade upp ur, och återigen somna och fånga samma dröm och i drömmen, finna alla borttappade ord. Men jag hittar aldrig orden igen och hela dagen efteråt blir en jakt efter orden jag tappade bort, så att tankarna istället för att vaska fram nya ord är upptagna med att jaga en förfluten dröm som jag ändå längst inne vet att jag inte kommer att hitta, men som jag på grund av dess skönhet och styrka inte heller kan släppa, och allt jag kommer ihåg är just den skönheten och styrkan. Som i vars frånvaro jag ställer mig framför spegeln på morgonen, som ett äckel, till att förbanna uppvaknandet och till att förbanna insikten av att drömmen endast var en dröm, och genom den insikten, i rädsla för att vakna upp, vaknade.


5 april

Och drömmarna släpper alltid av mig på morgonen, vid en öde hållplats någonstans. Utan att jag har någon aning om vem jag är, men måste återupptäcka det genom de fördömande blickar som folket jag möter, kastar mot mig; som om jag föddes till att skrattas åt. Ställs upp, som skyltdockor ställs upp i skylfönster, och väl där, dessutom måste skratta; skratta för att passa in; skratta i självförsvar; skratta för att överleva!


6 april

Min enda kontakt med verkligheten; smärtan! Ändå är det smärtan som gör världen så outhärdlig att jag hela tiden måste drömma mig därifrån. För att på något sätt, i ett ständigt krig med rastlösheten och apatin, överleva och vinna över livet på min sida igen. Men för att drömma mig bort måste jag ha smärtan, det är verkligheten, det är verklighetens galler, som jag genom drömmarna hoppar över rymmer ifrån. Och drömmarna är ingenting annat än just den flykten. Därför går det heller inte att drömma i drömmarna, då det inte finns något i drömmarna som gör det möjligt att fly därifrån. Annat än, och det är sant, just frånvaron av någonting att fly ifrån och i så fall går det väl att i drömmarna drömma om smärtan, men endast om smärtan. Men varför skulle man vilja drömma om något sådant?


7 april

På något sätt, hur jag kontrollerar mitt liv genom att förtränga det, förtränga min existens och dagarna som ingenting annat än en dröm jag snart vaknar upp ur, mina handlingar som ingenting annat än ett tidsfördriv, i väntan på döden; reser mig upp för att kunna sätta mig ner, sätter mig ner för att kunna resa mig upp igen, och aldrig har mitt handlande några djupare motiv än så. I bakgrunden spelas minnen från barndomen upp, likt en stig, parallell med den stig på vilken jag strosar fram just nu. Letandes, med händerna knutna och armarna spända, likt ett litet barn värjer sig från sina demoner om natten, i självförsvar, letandes efter drömmen och insikten om att drömmen bara är en dröm. Så att jag med gott samvete kan dö, i övertygelsen om att det själva verket bara är ett uppvaknande.


8 april

Hur ansträngande är det inte att bara hålla sig vid liv, med större möda än vad gravstenar reses och så vaknar jag på morgonen, ställer mig upp, andas, in och andas ut, just för att hålla mig vaken. Tacksam, men inte belåten och hur jag springer ifrån alla jag känner till att någonstans, i en ond spiral komma tillbaka till samma plats jag just reste mig upp för att springa bort ifrån, och hur dom som står kvar, säger att dom känner mig. Dom känner mig inte! Dom uttråkar mig och vi har ingenting gemensamt mer än att jag uttråkar mig själv precis lika mycket som dom uttråkar mig, liksom jag i deras närvaro blir rädd för mig själv och i deras frånvaro blir rädd för dom. Vilket, om något, borde påvisa att jag heller inte har något gemensamt med mig själv. Nej, jag borde stå intryckt i ett hörn, och skratta framför spegeln, nöjd över att ens kunna skratta åt något sådant bisarrt och löjeväckande som han står på andra sidan och stirrar tillbaka.


9 april

Min långa resa hem är en färd mot okänt mål och stjärnorna jag följer är alltid dom som faller ner. Påvisar det jag redan visste men så länge förträngt, den enda sanningen, om att jag aldrig heller haft ett riktigt hem annat än vägen därifrån.


10 april

Den dagen då kvinnor inser sin fulla makt, just i att vara kvinnor, och just i att utstråla skönhet och sexualitet, finns det bara kvinnlig makt. För män är bara kukar, och kukar går dit kukar pekar. Varför ska jag vara man? Jag är utklädd till en man. Jag blev bara en man, för att just då, fanns det inga kvinnokroppar lediga att hoppa i, alla var uthyrda som när man står vid sin lokala videobutik och ser att någon jävel har hyrt den enda kopian av Magnolia, tre veckor i rad, och går hem, vilsen, uttråkad, och ensam. Så får jag varje gång kvinnor harklar sig över sin utsatthet, lust att vänligen men bestämt säga till dom att vi, männen, är minst lika utsatta för deras skönhet och att alla manliga fasoner, det manliga släktets utnyttjande av det kvinnliga, inte är något annat än i själva verket underkastelsen och den maktlöshet vi känner inför våra egna kroppar.


11 april

Vi vet att blommorna, i vasen på bordet, säger mer om vad som finns utanför, än vad den säger om oss. Den säger bara att för varje sådan bukett av blommor så finns det finare buketter ändå och för varje sådan vas så finns det tusentals rosor som inte blivit plockade än. Vi vet allt det där, vi vet hur allting fungerar, men jag kan fortfarande inte släppa tanken på att, helt plötsligt, handfallet kasta mig ner huvudstupa mot rännstenen, för att vid uppvaknandet se om du står kvar.


12 april

Månens sista strålar ger mig ro att skriva. Så går det upp för mig, att medan andra verkar använda kärleken som ett redskap för att rycka upp sig själva och börja leva så står jag längst ner på det sista trappstegen och försöker dra åt mig kärleken, för att jag en gång ska kunna stå med armarna i kors, blicken blank, läpparna sotiga och i stilla förundran undra hur någon kan älska en sådan som mig.


13 april

Det finns inga människor för dumma för att leva men det finns sätt att döda vilka bara smarta människor kan ha kommit på.


14 april

Jag tror att alla människor inte vet, jag tror inte dom vet hur fria dom är; ni är fria! Vi är alla fria! Jag tror vi är så upptagna med att dölja vilka vi egentligen är, så att vi, om vi hade fötts med kläder på, istället hade klätt ut oss till nakna varelser.


15 april

Jag kommer ihåg skoltiden för hur jag satt på yttersta raden och tittade ut genom fönstren. Det fanns ingenting där som intresserade mig. Jag hade redan börjat skriva och hade redan då insett att vad jag skrev, skulle aldrig bli någonting värt att ha. Men jag skrev för att det innebar ett lugn, som att gå in i en annan värld och stänga dörren till verkligheten. Där kunde fantasin leva och jag kunde skriva om båtar utanför Australien och stora skeppslag längs Madagaskars kust. Det fanns ingenting som hindrade mig, ingenting som jag inte kunde skriva om och orden fick mig att inse det, inte att inse sanningen i det jag skrev, men att inse att det fanns någonting annat, någonting mer än verkligheten, en plats där inte sanningen spelade någon roll. Denna insikten var knappast något som passade sig i lektionssalarna i skolan och jag kommer ihåg hur lärarna alltid verkade titta på mig som om jag var den konstigaste människan i världen, och på något sätt hade dom väl rätt.

Skolan uttråkade mig. Klasskamraterna och lärarna uttråkade mig. Det enda som inte uttråkade mig var fantasin och jag dagdrömde hela dagarna igenom. Inte som något abstrakt, men som om jag tog med mig verkligheten in i drömmarna. Som att skeppslagen utanför Madagaskar verkligen utspelade sig och det var snarare min brist på abstrakt tänkande som gjorde att jag var sist i klassen med att fatta att 1 + 7 blev 8 och inte 17.

Jag hatade matte, som alla barn hatar sånt dom inte kan. Efter ett tag blev talen allt mer komplicerade och någon gång i mellanstadiet började läraren prata om Einstein och relativitetsteorin. Under den tiden att hade jag också kommit till insikten att det även fanns ett annat sätt, varpå man kunde slippa undan uttråkigheten i skolan. Att istället för att ta med sig verkligheten till fantasin, ta med sig fantasin till verkligheten. Jag provade det också och det blev snart uppenbart att inte heller detta passade sig i lektionssalarna. Av ren instinkt räckte jag upp handen och sa att E=mc2 blir 45. Ingen fattade vad jag menade, men när jag vände mig om såg jag att även de smartaste eleverna tittade på mig som om jag hade rätt. Läraren svarade dock snabbt att det inte fungerade så, och jag ställde mig upp och ifrågasatte hur han kan veta att det inte fungerar så. Han sa: 'När du blir äldre förstår du!' och jag svarade: 'Men tänk om det är rätt då!'. I fantasin kunde jag se mig själv ha rätt, jag kunde se mig själv stå framför Alfred Nobel och hålla tacktalet, citera vad läraren hade sagt och hånskratta tysta, låta publiken skratta förnämt. Det spårade ut och jag kallade läraren för Adolf Hitler och han kallade mig för bög. Ett kvartssamtal inrättades och båda min föräldrar kom dit, rektorn kom också och så läraren förstås. Det var rektorn som skötte snacket, han sa att i framtiden skulle vi båda tänka på att behandla varandra bättre. Jag höll med och svarade artigt på frågorna, men egentligen brydde jag mig inte. Andra sket på sig när de såg rektorn, för mig var han precis lika overklig och uppdiktad som alla figurer jag träffade på i fantasin. Och jag mindes alla slagsmål jag vunnit i fantasin, alla farliga pojkar som jag slagit ner, så att när jag skakade rektorns hand efter att han förklarat mötet avslutat, tänkte, ‘var det bara så här?’.

Några dagar senare var det skoldans. En tjej kom fram till mig och frågade om vi skulle dansa och jag harklade mig nervöst och sa, 'nej tack, jag kan inte dansa så bra.', med förhoppningen att hon skulle svara något i stil med, 'men det spelar ingen roll!'. Istället gick hon till killen som satt bredvid och på dansgolvet kunde jag se hur dom pussade varandra. Hur dom höll varandras händer, och jag gick hem ensammare än någonsin förut. Tänkte att dom hade sex i en buske sen, och att det kunde ha varit jag, trots att jag skakade sönder och föll ihop vid blotta tanken på att någon skulle fråga mig, 'ska vi ha sex i en buske?' och hur jag på en sådan fråga hade harklat mig ytterligare en gång och svarat, 'nej tack, jag kan inte knulla i en buske, så bra.', så kunde jag inte låta bli att känna en bitterhet över att jag inte gick upp och i alla fall försökte dansa med henne.

På skolgården steg jag plötsligt i rang, en gång. Jag hade ingen om varför och det var först senare som jag fick reda på att det var för att några flickor i årskursen över hade sagt att jag var söt. Pojkarna i klassen satte sig bredvid mig i matsalen och jag hamnade längst bak i klassrummet. Denna respekt gav mig ytterligare bränsle i mitt förakt mot lärarna, som egentligen inte var något förakt men en oförmåga att lyda och en oförmåga att se lärarna som någon slags auktoritet som stod över oss elever i rang, och som därför av lärarna uppfattades som ett förakt, och eftersom lärarna uppfattade det som förakt och eftersom dom andra eleverna trodde på allt som lärarna sa och gjorde så uppfattades det också av alla i klassrummet som ett förakt. Det var som en ensam pojkes revolution mot samhället, som inte ens hade någon aning om vad han gjorde och varför, och som än mindre brydde sig. En gång på en geografilektion när jag vägrade säga vad huvudstaden i Estland hette, och även om det framstod som en vägran, så var det i själva verket så att jag inte visste svaret, så blev det nytt bråk. Den här gången var det våran idrottslärarinna som fick på nöten. Hon hade alltid mens, sa hon och använde det som ett argument för att ställa in var och varannan idrottslektion. När jag vägrade att svara på frågan om vad Estlands huvudstad hette kom hon fram och ställde sig vid min bänk, stod där tyst i några sekunder och tittade ner på mig med föraktfullt blick, men med ett vänligt leende som om hon försökte hålla skenet uppe. Jag ställde mig upp och bröt tystnaden med att fråga ‘har lärarinnan mens idag igen?’. Pojkarna skrattade och flickorna längst fram satt tysta, lärarinnan blev röd i ansiktet och sa bestämt ‘fy skäms på dig!‘ och lade efter det till, triumferande ‘nu blir det kvarsittning!’.

Jag satt kvar, men det gjorde mig ingenting. Alla andra gick hem, salen släcktes ner och det blev så tyst att jag kunde höra elementen burra. Det gjorde mig heller ingenting. Ingenting gjorde mig någonting. Jag kunde sitta där i hundra år om det så behövdes, och drömma mig bort till båtarna i Australien och skeppslagen utanför Madagaskar. Det var min frihet, och den friheten kunde ingen ta ifrån mig, men bäst av allt, den var aldrig längre bort än två slutna ögonlock, om jag så skulle sitta vid de burrande elementen i två tusen år eller ligga brottandes med täcket hemma i min egen säng.


16 april

Den natten hände allting. Jag hade tappat kontrollen och sprang runt med en spritflaska i handen. På stranden hade några ungdomar tänt upp en eld på en ring som folk hoppade igenom. En lång kö slingrade sig av folk som väntade på att få bevisa sin tapperhet, sitt mod, och med det sin manlighet. Jag sprang rakt igenom kön och fram mot den brinnande ringen, hoppade igenom och fastnade med foten i underkanten, så att jag drog med mig ringen ner i sanden och landade på den. Mitt hår började brinna och folket bredvid skrek; ‘han brinner ju!’, ‘gör någonting!’. Jag låg svimmad och vaknade upp av ett kille i blont hår hällde en flaska vatten över mig. Några andra ungdomar drog mig därifrån och ledde mig till en närliggande bar. Vi fortsatte dricka. Sprang vidare ut på gatorna, som fylldes av dansande ungdomar, lyckliga och fulla. En grupp poliser stormade fram genom samlingen och kastade ner mig mot marken. Slog mig och drog sönder mina kläder. Jag blödde från ett jack i ögonbrynet och några rivsår på kinden. En stor samling av folk samlades runt mig. Ingenting hände, poliserna fortsatte mig. Flaskor susade genom luften, svordomar och hysteri. Dom kopplade på mig handbojor och förde mig därifrån i en polisbil som mer såg ut som ett rostvrak.

På polisstationen fick jag sitta och lyssna till deras prat. Jag förstod ingenting, ingen av dom pratade engelska och jag följde polismästarens hand när han skrev ner sin rapport. En amerikan kom förbi utanför polisstationen och jag fick ögonkontakt med honom. Han var i 60-årsåldern och hade dom snällaste ögonen som jag sett på flera dagar. Jag struntade i hur polismännen skulle reagera och skrek på honom; ‘kom hit!’. Polismännen tittade på mig, amerikanen tog några steg in. Dom bad honom stå tillbaka och slog ner mig till golvet igen. Käken svullnade och jag fick ett stort blåmärke över halsen, och ner på bröstet. Deras blickar lös av ilska och förakt. Jag ställde mig upp igen och dom satte mig på en stol i hörnet. ‘Vad har du gjort?’ frågade amerikanen. Jag svarade att jag inte hade någon aning vad jag hade gjort. Men att det måste ha varit någonting. Hans blick stelnade och jag bad honom stanna kvar, bredvid mig. Han sa att han snart var tvungen att gå hem men att han skulle stanna ett tag. Han förstod lite av polismännens språk och jag bad honom lyssna till vad dom pratade om. Så satt vi tysta, i trettio minuter. Amerikanen vände sig om, hans blick stelnade några grader till och han tog mig på axeln, sa åt mig att hålla mig lugn och sa ‘du kommer få sitta i fängelse i tre år’. Jag frågade vad jag hade gjort. Han sa att jag hade tagit två burkar fanta i en affär i stan och jag ryggade tillbaka. Nekade, men han bad mig att inte protestera för högljutt, pekade på männen i polisstationen, och sa ‘ser du dom?’. Jag såg dom. Det var män i alla åldrar, bara män, och dom såg alla lika onda ut. Svärmade runt varandra och samtalade i hätska toner med polismästaren som satt ner och skrev.

Jag tänkte på dom tre åren och en story som någon hade berättat för mig några dagar tidigare kom upp på näthinnan. Det handlade om en australiensisk knarkhandlare som hade åkt fast och hamnat i en fängelsehåla i Bangkok. Den första natten hade han vaknat upp av att en kille i samma cell satt i hörnet och skrek. Han försökte få kontakt med honom, men killen satt bara och skrek. Snart såg han varför killen skrek. På halsen var en böld, stor som en halv avokado. Och inte bara det, den rörde sig dessutom. Han insåg att det handlade om liv och död och handlade i panik. Tog upp en kniv, som han olovligt hade haft gömd under sängen och satte kniven i halsen på killen. Spräckte upp bölden, och när bölden sprack upp såg han, vad han sa var den mest makabra synen i hela hans liv, det var som en blomma slog ut, och ut strömmade larver, likt spaghetti. Killen överlevde, och senare kom det fram att en skalbagge hade krupit in genom hans öra och lagt ägg där. Jag önskade att jag aldrig hört den storyn, när jag satt där. Handbojorna satt fortfarande kvar, polismästaren skrev och solen började resa sig över horisonten. Amerikanen sa att det var dags för honom att gå hem, och jag bad på mina bara knän att han skulle stanna kvar. Han lovade att han skulle stanna lite till. Jag tänkte på att fly, utanför bredde ängarna ut sig och lite längre bort fanns en skog. Om jag bara skulle hinna dit, så skulle jag kanske ha en chans att komma undan. Men det var som att jag tänkte högt och som att männen i lokalen hörde mina tankar. Dom ställde sig och täckte utgången. En liten kille i 20 årsåldern stegade några steg framåt mot stolen där jag satt och slog ett knytnäveslag i magen. Jag kunde inte slå tillbaka, mina händer satt fast i handbojorna och jag var nere. Förödmjukad och slagen.

Amerikanen gick fram till polismästaren och sa att han skulle försöka övertala honom att muta mig fri. Polismästaren tittade på honom som om han var den mest naiva mannen i världshistorien. Amerikanen slog ut på armarna och log instämmande. ‘Nej’, sa amerikanen. Jag lutade mig mot honom och viskade en summa i hans öra. Han rynkade ögonbrynen och frågade, ‘har du så mycket pengar? Ett sista försök då’, sa han. Jag sa ‘okay’. Polismästaren ställde sig upp och granskade mig noggrant. Vi gick till banken och jag räckte över den största bunten sedlar, som dom någonsin hade haft i sina händer. Dom bad mig lämna landet inom två dagar och aldrig komma tillbaka igen. Jag hälsade dom att jag skulle dra i morgon. Amerikanen drog hem och jag skakade hand med polismästaren. Låste upp dörren till mitt rum, slängde mig på sängen och somnade med kläderna på. Håret fortfarande sotigt, och t-shirten hängande i trasor över axlarna.


17 april

Barn är lyckliga, uttryck som ‘hon är lycklig som ett barn’. Varför är barn lyckliga? Därför att barn inte har lärt sig att minnas, dom minns inte tillbaka. Därför är dom lyckliga. Att minnas tillbaka är grunden till våra sorger, dåtiden är roten till det olyckliga och, nej, inte bara så utan dåtiden är vår olycka. Att minnas är att dö. Som rädslan för att åldras är rädslan för att minnas. Att minnas tillbaka på lyckliga tider är nostalgi och nostalgi framkallar knappast lycka, kanske delvis men inte helt, då minnet på svunna, lyckliga, tider främst framkallar det olyckliga i att fortfarande inte vara där. Att minnas tillbaka på olyckliga tider, kan på inget sätt skänka någon lycka, kanske lättnaden över att det är bättre nu, men inte i sig någon lycka. Om lyckan inte finns i dåtiden, vart finns den då? I nuet eller i framtiden. Vad är nuet, om inte en blandning av dåtid och framtid, den punkt vari dåtiden konfronteras med framtiden, så att vi inte i nuet, kan tänka på nuet, men alltid tänker på något som har hänt, eller något som kan hända. Vid frågan, ‘hur mår du nu?’, blir svaret en bedömning av hur man mår precis nu och precis nu blir i samma ögonblick man tänker på det, en dåtid. Alltså måste lyckan finnas i framtiden. Det är därför barn är lyckliga, dom tänker på framtiden för dom har ingenting annat att tänka på. Det är det som driver oss, att någon gång, kunna möta lyckan, och i övertygelsen att vi i framtiden kommer att möta den är livskraften. Folk som begår självmord, begår självmord för att dom tappat tron på att framtiden har någon lycka att erbjuda. Och inte bara handlar det om att tappa tron, utan att om en innerlig rädsla för framtiden. Så även om vi säger att det är apatin som dödar oss, så är det i själva verket inte apatin i sig, utan det faktum att vi tappat tron på att framtiden någonsin kommer kunna fly dess grepp. Dom som lever kvar, trots att dom tappat tron på framtiden, är apatiska. Och då kan vi se att när någon tar livet av sig på grund av apati, det vill säga, han anser inte att det finns någon mening med att leva vidare, så är det för att han inte bara har tappat tron på att framtiden, men för att hans tro har övergått i en övertygelse om att framtiden inte kommer att ha någon lycka att erbjuda. Och lycka är tron på lycka i framtiden.


18 april

I Indien såg jag en man dö. Han låg naken på spåren och tåget klöv kroppen mitt itu. Som jag tidigare trodde att självmord bara fanns i länder där hösten tränger på med bruna löv. Jag kunde inte låta bli att se modet i hans handling. Hur han låg och väntade på att tåget skulle komma, orörlig och fast besluten med att en gång för alla göra slut på eländet. Hans hår var smutsigt och tovigt. Sandalerna var trasiga och att förstå att även han hade varit ett barn, även han hade fötts till världen och någon gång fyllts med drömmar och kollat ut på sina föräldrar och lekt med dom andra barnen och handlat mjölk i affären och att allt det han gjort var borta nu. Det var minnen blott, och räckte inte längre bort än en järnvägsräls utanför huset där han bodde. De glada minnena av honom som folket i hans krets hade haft var nu ersatta med sorg och skuldkänslor. För att allt han hade gjort, mer eller mindre hade lett honom dit. Till spåret, tåget, och den kluvna kroppen.


19 april

Vi sjunger ut våra sorger och besvär till folket vi möter, som domedagsprofetior och brasklappar. Delvis för att ursäkta vårat lidande, men mer för att rättfärdiga det. Är det inte i grund och botten vår plikt att må bra? I alla fall för oss i västvärlden. Och med plikten, det ansvar och de tudelade känslor vi får när vi ser att dom fattiga barnen i Afrika är minst lika glada som oss. Att självmordfrekvensen är högre här i västvärlden än i de fattigare delarna av världen är inte heller svår att förstå, om man bara förstår innebörden av den gamla sägnen att friska människor har tusen drömmar, en sjuk människa har bara en dröm; att bli frisk. Det är drömmarna som dödar oss. Det är rikedomen och den frihet som rikedomen innebär, det är det som dödar oss. Att inte kunna ta vara på friheten gör oss apatiska. Att ta vara på den gör oss lika fångna och förtryckta som fattigdomens människor, dom kämpar för att komma upp ur slummen, vi kämpar för att bevisa vår frihet för oss själva. Vi kämpar mot plikten, och under ansvaret som det innebär att födas fri. Det är bara en skenbar frihet, för vad den friheten säger till oss, och vad vi uppfattar som vår plikt, är att hela tiden välja friheten. Att hela tiden utnyttja den. Så att friheten blir ett förtryck och en fångenskap, att i för varje val vi väljer, inte bara tvingas välja själv, men tvingas att välja och värre än det; tvingas välja det val som friheten förespråkar. Göra karriär, skaffa villa, resa till konstiga länder, allt det där är inte frukter av våra drömmar, men avfallet av vårt ständiga brottandes med mardrömmarna; att en dag somna in till att dagen efter vakna upp och inse att vi inte tillräckligt utnyttjat friheten. På så vis är friheten vår fångenskap. Och om vi förlorar kampen mot våra mardrömmar, om vi inte längre orkar utnyttja friheten, så vet vi att vi ingen har att skylla på annat än oss själva. Så säger jag, är inte friheten istället att slå sig fri? Är inte friheten det ögonblick då kedjorna slits sönder, för att i ögonblicket efter förvandlas till en rädsla för att var det bara så här, och en rädsla för att fångas igen, om inte i samma kedjor som förut, men i frihetens kedjor.


20 april

Läser några rader till och känner efter; är inte huvudvärken outhärdlig just nu? Svarar för mig själv att det måste vara så, bara för att jag ska kunna gå till stadens bageri och köpa den dyraste tårtan, med marsipan i överflöd, för att jag ändå snart ska dö. Då kan jag unna mig något sådant.


21 april

I affären idag, en mamma med sin handikappade dotter. Dottern köpte choklad och skulle betala för det, och affärsbiträdet vände sig till mamman och sa till mamman ’det blir åtta kronor’, som om dottern, med sitt handikapp, skulle vara för dum för att förstå något sånt. Och hur mamman sedan strök fingrarna genom dotterns hår och hur affärsbiträdet pratade om dottern i tredje person när dottern stod precis bredvid, stirrande rakt fram, fast i en värld som inte är till för henne. Hur ensam måste hon inte känna sig, hur utanför och i vägen?


22 april

Drömde att jag satt på första parkett och red ut stormen. Sista scenen försvann förbi och jag sjönk ner i min stol. Ridån drogs för och efter det kom skådespelarna ut och ställde sig i en ring runt mig, med blickar för att döda, sa ’du suttit här länge nog’. Jag sa att jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Dom skrattade, och jag svarade ’snälla döda mig inte’.


23 april

Med dirigerarpinnen i en blind pojkes ena hand, i den andra handen en mikrofon. Han säger att när solen dör kommer vi alla att gå vilse och sen efter den dagen, kommer bara musiken finnas kvar.


24 april

Drömmarna om Maradona 86, Garrincha 58, Cruyff 74 tog över mig i en öde allé. Mitt mål, en gammal tant med rullator. Jag siktade och träffade, gjorde målgest när hon fortfarande låg ner, döende med lårbenshalsen av på mitten och sa sina sista ord: ’hälsa mina barnbarn att jag älskar dom och hälsa dina föräldrar att du dödade en gammal tant’. Jag sa förlåt, det var inte meningen. Jag sa förlåt när ambulansen kom. Jag sa förlåt till polisen. Jag sa förlåt till fängelsevakten. Men alla svarade på samma sätt: ’jaja, sånt händer’, som om dom egentligen inte brydde sig.


25 april

Pennan är mitt verktyg, med den skapar jag en mening med det jag ser. Det är därför och endast därför jag skriver. Som en snickare täljer träfigurer i sin ensamhet, för att ha någon att prata med. Som skulptören skulpterar statyer, för att minnas och för att göra minnet konkret, inte för att inte glömma av minnet, men snarare för att inte glömma av minnet av det; minnet av minnet. Som gravstenar ristas in med namn, för att bearbeta sorgen, och som tatueringar tatueras, för att låtsas tillhöra någonting som i samma sekund som tatueringen är klar, blir lika levande som en själv, och varför måste människan sluta pakter över tid för att saker ska betyda någonting. Och med det få sin mening. Hur nygifta par får en nytändning och blir kära på nytt, endast för att dom har slutit pakt med framtiden. Och kära i ögonblicket, just för att framtiden är säkrad, men hur dom glömmer av att framtiden bara kommer att lämna minnen kvar, minnen om hur det var att vara nygift och hur det i och med dessa minnen, med all dess förflutna glans och glamour, kommer att gå upp för dom att dom inte längre är lika lyckliga. Som tatueringen bleknar till slut och hur tatueringar på skrynkligt skinn inte betyder sina motiv, eller har någon vidare eller djupare innebörd, än just det påtagligt uppenbara, att tatueringen i fråga var mycket finare förut. Jag skriver för att veta att jag lever, och endast därför.


26 april

Den värsta tragedin, föräldrar som uppfostrar sina barn religiöst. Likt en hjärntvätt och så hjärntvättas dom. Dömda på förhand, dömda till att följa i sina föräldrars steg och så följer dom sina föräldrars steg. I rädsla för att bli svikna, utfrysta och uppfattade som syndare.


27 april

Hjälplös som en schackpjäs, någon lyfte mig i håret och ställde mig på en plats där jag aldrig varit förut. Mot mitt kalla bröst, en varm pulserande hand, och likt ett eko i en tom källargång sa någon: ’nu har jag dig!’.


28 april

Som jag alltid går förbi reklampelare och känner mig i vägen. Som om dom riktade sig till mig för att utplåna mig, som om dom bryr sig om mig bara när jag bryr mig om dom och hur det är samma sak med kärleken; jag tror på kärleken när den tror på mig.


29 april

I ett fotografi ser man fotografens ögon stirra rakt ut, som om dom fastnat där och inte visste hur man
skulle ta sig därifrån. När fotografen fotograferar ingenting, annat än ett stort tomrum, så ser man i själva verket inte tomrummet, utan fotografen som på något sätt, ändå måste tyckt att tomrummet var värt att fotografera. Därför är även ett sådant, till synes meningslöst fotografi, intressant. Inte för fotografiet i sig men för vad som gjorde att fotografen valde att rikta kameran dit. På samma sätt är det inom konsten, inom litteraturen och musiken. Så att konsten aldrig i första hand handlar om verken, utan om dom som skapat dom. Vad var det som fick Van Gogh att måla solrosor? Vad var det som fick Goethe att skriva ’idag skrev jag ingenting’? Vad var det som fick Cale att sitta tyst vid sitt piano? Och det är sant att redan erkända artister har fördel i det, att publiken, åskådarna, betraktaren, förutsätter att artisten i fråga har en ambition med det han gör. Inte, skulle väl vi, om en helt okänd yngling satte sig vid tyst vid ett piano i tre minuter och fyrtiofyra sekunder, hylla det som ett mästerverk?

På det hela taget är det artisterna vi gillar när vi gillar någonting. Om vi gillar Kafka så gillar vi Kafka för hur vi ser att Kafka satt under sin sänglampa, med handen knuten runt pennan och försökt få ut tankarna ur sitt huvud. Om vi gillar Strindberg så gillar vi Strindberg för hur han höll pennan som ett svärd, och hur hans blick i ett inferno, letade efter folk stora nog att slå ner.


30 april

Ett beroende av att skriva baserat på ett behov att se, men aldrig kunna skriva precis det man ser.
Både ett problem och en angelägenhet; en angelägenhet därför att det är just det problemet som uttrycker vem man är.


1 maj

När någon hittar på lögner, måste någon annan hitta på sanningen.


2 maj

Ensamhet, att sitta i en bubbla utan att komma därifrån. Som i en undervattensfarkost. På utsidan sitter alla man känner och säger: kom ut nu! Och man vinkar på dom men dom förstår inte vem man vinkar på. Man försöker förklara att man inte kan komma ut ur bubblan, men dom förstår inte vad man pratar om. Och tror att man stannar kvar där inne för att man inte har lust att komma ut. Så hör man hur dom förbannar sig, för varandra, att man sviker dom och att man är ohyfsad. Och dom tror inte att jag man hör vad dom säger, men det gör man och i ögonvrån, från horisonten, ser man gamarna flyga in. Dom går därifrån, och man är tvungen att sitta kvar. Lämnad åt sitt öde. Det är ensamhet. Att inte kunna ge utlopp för sin kärlek, att inte bli av med den, att inte kunna förmedla sina känslor. Det är ensamhet och den ensamhet som gör att offret, efter hundra år i en källare, blir kär i sin kidnappare; det finns ingen annan där att skänka kärleken till.


3 maj

Folk skrek på gatorna. Stora högar av slagsmål. Om helvetet fanns så var det där. Fulla människor som aldrig förut hade varit hemifrån sicksackade över gatorna med flaskor i sina händer. I en mörk gränd slog några killar ihjäl en hund. I en bar välte en full man från Tyskland ut alla glas och fick stryk av barägaren och hans kompisar. Blödandes stormade han därifrån och skrek till folket som mötte honom: ser ni vad dom jävlarna gjorde med mig? Taxibilar tutade och sirener blinkade i takt med neonskyltarna på gatorna. Den döda hunden svingades iväg och sparkades runt från folk till folk. En man med kniv skrek att han skulle döda dom som inte drog därifrån. Ingen drog därifrån och mannen med kniv brottades ner av poliserna. En kille förde handen innanför jeansen på en tjej. Tjejen skrek till; 'ta fast honom! Ta fast killen som tafsade på min röv'! Ingen tog fast honom, alla skrattade och killen som tafsade gjorde grimaser åt tjejen. Tjejen grät och tröstades av sina kompisar. Några spydde på ett torg och en ensam flicka vinglade runt, förvirrad, sluddrade fram: 'vet du vägen hem?' - 'Hem? Vart bor du?' - 'Eh...' Tystnad, flickan visste inte vart hon bodde. En kille med trasiga jeans låg och sov på trottoaren. Tjejen som inte visste vart hon bodde vinglade ut på torget igen, lutade sig mot en staty och somnade.


4 maj

Mitt behov av att betyda något för mig själv har gjort mig värdelös.