1523. en text om moldy peaches. en text utan stora bokstäver.

15 februari, 1995.. ni vet dom där dagarna, den där senvintern när alla tidningars löpsedlar toppades av just nu-rapporter om noshörningen nelsons vara eller icke-varande; i en annan del av köping satt några kids med armarna nerklottrade av smiths-citat och kunde inte bry sig mer eller kunde inte bry sig mindre, ciggpaketerna var upprullade i t-shirtärmarna för att alla, fattade jag senare, hade sett stand by me och nu ville vara en del av den; en del av någonting som betydde någonting, en käftsmäll, ett lustmord, en explosion, någonting som förändrade världen men samtidigt gick att uttrycka och skildra genom sättet man stod och rökte cigaretten på - det var mycket james dean dom dagarna, det var stranger than paradise, jean-luc goddard-filmer och allen ginsberg-citat, det var on the road, levi's jeans och svart kaffe utan socker - men framför allt var det moldy peaches. i min dagbok som jag förde då, en liten röd bok där sidorna hade klibbat ihop efter x antal utspillda tekoppar, skrev jag, den 15:e februari: "igår var det fest. S. var där och spelade moldy peaches. ingen fattade någonting men alla dansade. det känns som att komma hem igen. det känns inte som att komma hem. det känns som att hitta hem. ett sånt där hem som bara finns på film, ett sånt där hem som bara finns på bortaplan och platserna där ingen vet vem man är men ändå tittar en i ögonen som om man lekt ihop enda sen man var barn. who's got the crack?" det var ett gäng av kids som inte passade ihop, men som inte brydde sig och som hade just den enda gemensamma nämnaren; rastlöshet, apati och den alldeles för klara insikten om att dom inte hade något bättre för sig. det var ett gäng kids som om dom bara hade vetat vem roberto bolaño var, hade dom startat en poesigrupp, skrivit ett manifest och döpt om varandra och säg själva till spanska ord som ingen visste vad dom betydde men som smakade bra i munnen; piel divina, garcia madero, pedro paliacante, alfredo augusto, osv i all evighet. det blev inte så. ingen visste vem roberto bolaño var. men alla tyckte om majakovski och jag vet inte om, och jag tror inte det; jag tror inte att någon hade läst särskilt mycket majakovski. det var bara en stil, ett sätt att vara, som efter att M. på en nyårsfest några månader tidigare hade vinglat runt en hel natt skrikandes: 'titta på mig, här kommer jag, 22 år och snygg' - mest bestod att synas och bli sedd, det var ingen som var 22 år men alla fattade vad han menade. M. var gruppens nav. M. var gruppens själ. han hade sovrumsväggarna täckta av smiths-posters och velvet underground-bananer uppsatta med häftstift, det var folkölsfyllor och dans i källarlokaler, sprängda högtalare och söndriga converse, och i allt det där, ett sökande efter citat coola nog att skriva upp med tusch längst bak i 54:ans buss, och konstigt nog, eller helt logiskt, så handlade aldrig citaten om att ta över världen eller att erövra någonting som helst, men att pryda gravstenar och avsluta självmordsbrev; om att vinna över livet på sin sida igen, självmordsbrev som skrevs, pyntades med brustna hjärtan, utropstecken och punkt, punkt, punkter, aldrig stora bokstäver och aldrig några riktiga meningar i ordets rätta betydelse, självmordsbrev som skickades iväg till förälskelser och one night stands, och som i hundra fall av hundra ledde till ingenting annat än tystnaden och ensamheten som en tom brevlåda skänker; men som i det 101:a fallet missuppfattades som en kärleksförklaring, uppmärksammades och innebar första steget i en relation som började med nattliga telefonsamtal om indie-musik, ihärdigt namndroppande och listor över världens bästa the cure-låtar, monologer om my bloody valentine, sökandet efter bortglömda jesus & the mary chain-spår, och slutade med två alldeles för unga människor, sittandes i varsina hörn, tysta, andandes, utan att ha någonting att säga, undrandes om det här var vad kärlek var; att sitta med benen i kors och blickarna förtäljda, sänkta, utan att ha några fler band att prata om, inga fler låtar att lista, ingenting kvar att söka efter. det kanske inte är så, det kanske inte var så, i was so much younger then, i'm younger than that now - det var nog bara två människor som just hade dom sakerna gemensamt; ensamheten och den totala bristen på insikt om vad kärlek var. men som insikten till trots ändå satt kvar, inte för att ta reda på vad kärlek var, men för att dom inte hade något bättre för sig. "just because I don't say anything, doesn't mean I don't love you", kimya dawson said that.

kuriosa: moldy peaches debutskiva släpptes först många år senare