Folk har sex på gatorna

Jag var liten och hade inte fattat att kärleken, och hade jag fattat den så hade jag gråtit sen jag var 5 år och visste vem jag var, och jag hade gråtit för Ray Davies. Av rent jävla medlidande. Sånt som pop bygger på, sånt som bygger vidare till nya liv och en ny spegel som visar samma blodiga kropp, ihoptryckt i ett hörn, blå av blåmärken, svart av svärtan från tidningspapper och tidningar som visade nakna bröst för människorna som aldrig såg sig själva i något sånt där, för det finns ingen plats i verkligheten för folk som tappat bort den i drömmarna om en annan plats med en annan sol där nakna bröst står på rad och folk har sex på gatorna, och du sa att du drömde om Amsterdam, och folk har sex på gatorna i tidningarna och svärtan svartar ner min kropp, och jag är smutsig, men allt är fejk, för gatorna i tidningar har inga neonskyltar som slåss, och de ligger bara uppstaplade på rad, som om de alltid varit vänner, och under står tjejerna som slåss mot killarna för att bli torterade och könlösa i ett land som dödar känslor med tidningar utan riktiga gator, och de kastar in sina offer i mörka gatuhörn och ställer en spegel framför, som ett skyltfönster på Avenyn, och där står jag med min blodiga kropp, ihoptryckt i ett hörn, och utan ramlar hela livet förbi och barnen som börjar röka när de är fjorton år till flickorna med blommor i sitt hår och de går runt med tidningar utan riktiga gator, för de har förlorat sin verklighet i drömmarna om sex och frihet och knark och popmusik. 0-1 till verkligheten. Och 1-0 till passionen, som säger hej till alla som springer och ropar svordomar till de som sprungit förbi, och alla kan måla horisonter men ingen kan måla en solnedgång när färgerna förenar allt som står bredvid med det som står mitt i och solen glider in och glider igenom och i springan utan skuggor sover den, med armarna fria och ett öga vaket, på vakt, och jag undrar, vad gör du ikväll. För det blir nog slagsmål ikväll, och jag vill inte vara med.