Bruce the boss and SMS

Bom-bom-bom, jag springer runt och snart exploderar jag i svart och vitt för ingenting har någonsing varit mittemellan och jag springer runt mellan alla som tycker om mig och säger detsamma till alla som säger "lycka till" och jag springer runt mellan alla stereoapparater och håller mina böcker i händerna som för små föräldrar håller sina första spädbarn och jag springer och ropar och gör grimaser och kan aldrig, aldrig, aldrig, sitta still. Och jag ligger ner i min säng i flera dagar, med drömmar som drar åt alla håll och drar hårt som fan, drar hårt för sina liv, och jag ligger i sängen bland mardrömmar och drömmar som kryper in i min verklighet, inte för att de är främmande på det sättet, främmande bara för att de tar med sig verkligheten in, de förvandlar sig till verkligheten och det är drömmar som handlar om att sätta på en Neil Young-skiva, och jag kommer aldrig fram till stereon eller att sitta på ett café och säga att Bruce Springsteens "Nebraska" visst är bättre än "Born to run" och även om det inte är så, så kommer det alltid att vara så, för jag måste skydda mig mot alla andra som tar Bruce Springsteen till sig och säger att de vet.

Jag tänker på August Strindberg och tänker på allt som gör att jag inte ska behöva känna mig ensam, jag skriver "Inferno" över sängen, och stryker över alla kärleksbrev med nagellack: de blir aldrig skickade för jag är fortfarande lite rädd för att förlora det jag har, det lilla jag har. Jag tänker på rymden och på popmusik och försöker göra listor och jag är rädd för samhället när den som vinner är han som alla kollar på och han slåss för att synas, och så är det ju överallt. Så är det ju överallt: mobiltelefonen på hög volym så att alla ska höra hur populär du är, ha, och vad händer med han som bara står bredvid och tittar på??!!?!?! För ingen vill dö i tystnaden, och alla skickar SMS till sig själva till slut och låtsaskompisar och falska identiteter och massmördare som en romanfigur och 11 september glöms bort till slut och falska identiteter går runt på stan och håller masken och hälsar på falska identiteter som pratar skit om alla som bryr sig och om allt som finns. Och jag tänker på alla som dör, och jag tänker att det är tur att jag sitter här, och sen tänker jag inte mer på det, för jag är nästan död, och de som kämpade och nästan dog och kämpar igen, de lever i alla fall med livet framför sig. Jag har tappat bort det någonstans, jag har tappat bort det i en formulering, i ett sökande efter en bekräftelse på någonting som förtjänar min egen existens. Och det är ju så vi lever, och jag orkar inte tänka på allt. Ha, jag orkar inte tänka alls. Så jag sätter mig här och nu sitter jag här.