2004: 3 ... Heroes and villains

Jag vet inte vad jag tänker när jag hör låten. Jag vet att jag tänker. Så jävla hårt. Jag tänker så jävla hårt och fastnar i mig själv som om jag var Brian Wilson på riktigt, och jag tänker på Brian Wilson och ser Jack Nicholson springa runt som göken i ett gökbo och vara inne i sig själv och kanske aldrig mer komma ut, för han är äldre nu och han är äldre än alla här. Han sjunger "Heroes and villains" som om han var med om allt, och nu har sett det försvinna ut, rinna genom hans fingrar som sanden som blev till guld och han orkar inte mer, han säger hej då för han orkar f-a-a-a-a-n inte mer. Jag lyssnar på låten, den jävla låten, och ingen kan göra pop som Brian Wilson. Ingen i hela-fucking-världen kan göra så personlig musik, så raktfram, så rakt-på-sak-pop, så äkta pop. Sån jävla pop med melodierna i ögonen,,,ha,,melodier som tårar rinnande ned för kinden,,melodier som en ensam killes (den svagaste i klassen) blyga blick på slagsmålen på skolgården och rädslan för att hamna mitt i, någon gång..melodier som en tyst lördagskväll framför spegeln och en lördagskväll när ingen ringde.. och sån jävla pop med drömmarna i sin hand, med drömmarna på ryggen som en ryggsäck och en krokodil som bär med sig saker och den svagaste killen i klassen är hela tiden beredd på att bli uppäten och ätas upp av krokodilen och ahh, POP med rädslan för att aldrig bli förstådd och pop med hela livet i orden.. och i sången.. som om Brian Wilson aldrig i hela sitt liv hade något val.. aldrig kunde välja kärleken.. aldrig ens kunde välja,, för han var tvungen att slå sig fram på sin egen väg och den gick där.. den gick parallellt med alla andra men försvann in i dimmorna och i molnen.. Sån jävla pop med en enda dröm om att överleva och komma fram på andra sidan molnen och ovanför dimman och fortfarande bara vara oskadd.. som om Brian Wilson aldrig hade något val och när andra barn lekte i gungorna och spelade fotboll så satt Brian Wilson inne med en grammofonspelare och skulle göra likadant och visste inte ens att gungor fanns och tänkte inte ens röra en enda boll och han satt där och visste bara om att grammonfonspelare fanns framför honom och så liten var hans värld.. som om det var så, som om det verkligen på riktigt var så... Pop med melodier. Det handlar väl ändå om melodier, och Beach Boys växte upp där och växte ifrån sig själva och Brian Wilson slet av sig pyjamasen och kastade iväg surfingbrädan och resten är historia för sen kom "Pet sounds" och oooooooooh, Paul McCartney lyssnade ofta på "Pet sounds", och grät och jag skiter väl i PaulPaul men alla som gråter är värda att tas på allvar och skivor som gråts till är alltid värda något...så Pet Sounds blev en grå, kall, blåsig, höstmorgon i Manchester, 365 days om året, och den svarta koppen nes-kaffe och "Waiting for the day" och "God only knows" och.. jag minns årskurs 5 och att dansa till "Good Vibrations", och Beach Boys är ett jävla spektra av allt som är pop och fortfarande står bara Brian Wilson där, som Jack i Gökboet. Som romanfiguren som är för rädd för att skriva sin egen roman och blir en romanfigur i historien om sig själv.. och ah.. som Dorian Gray.. AHHHHH... jag ska komma fram till en sak, en ENDA SAK: hej, när jag hör låten, när jag hör "Heroes and villains"..så tänker jag...ingen kan pilla på honom, ingen kan röra honom, han är galen, han är säkert galen, för,, "one flew over the cuckoo nest", och ni vet hur ramsan går, HAN ÄR GALEN, men ingen kan röra honom, ..zzz...>>det är hans egna låt<<,, det är HANS LÅT...Heroes and villains är hans egna låt, en bit av det han aldrig fick, en bild och ett porträtt av farsan han aldrig hade, som bara slogs,,en bit av barnet som aldrig kom och aldrig förstod och en spegelbild när han bara står där och när Jack Nicholson åker buss i Gökboet oooh ohh oo "one flew over the cuckoo nest" för ni vet hur ramsan går och ni vet hur ramsan går!!!,, Heroes and villains är hans bidrag till romanen om han själv, och om hans liv och om pop-pop-pop-beatpop, när allt det andra flög iväg..för, "one flew over the cuckoo nest"..det är så jag tänker, och det är så jävla vackert och Brian Wilson är fin. Brian Wilson är fin. Och han fick som han ville, lite nu. Han fick som han ville, för smärtan och glädjen i samma kropp och i samma andetag av att höra en slagen och utslagen och bortkommen man komma hem och upp på fötterna och uppe på nio, göra om något och göra något fint och göra precis som han alltid har velat göra, som att höra Kevin Rowland sjunga "Concrete and clay", och våren är sen. Våren är nog sen i år, men oaahh som att det spelar någon roll, Heroes and villains och vad fan spelar det för roll?? EGENTLIGEN.

3. Brian Wilson - Heroes and villains
2. The Arcade Fire - Neighborhood # 1 (Tunnels)
1. The Tough Alliance - Make it happen