"Let's all drink to THE DEATH OF A CLOWN"

Det går nog aldrig i hela jävla stora världen av pengar och gin och dollarleenden och tal och siffror och statistik på allt som rör sig och ekvationer om det som inte finns och experiment och hugg med yxan i sten för under ytan finns sakerna som ingen vill ha, det går nog aldrig att beskriva vad som händer med hormonerna när jag lyssnar på Kinks "Death of a clown" och slår med gaffeln och kniven mot en ostryken t-shirt som jag slagit skedar i huvudet till "Brown eyed girl" och "Death of a clown" är en värld, en plats, en kyrka, en kyrka!! Introt, jag vet inte ens vad det är, men det är så jävla vackert, och Ray Davies som låter så plågsamt berörd av alla andra och alla runt honom och han låter så nere och så deppig och så fylld av tårar som om han inte sjunger, men gråter eller lipar och inte storlipar, bara gråter i sovrummet och i sängen utan att kunna somna och gråter över en förlorad flickvän och för små muskler och alla andra som inte förstår och stör sig på saker som han inte bryr sig om. POP, POP, POP!!! "Let's all drink to the death of a clown"... hoooo, /skakar på huvudet och / HOooo... pianot, som efter 2:38 bara slår takterna och drar tonerna ur Ray Davies bröst och Ray Davies sätter sig ner på knä och körar "la-la-la-la-la-la-la-la-la" med sin brorsa, som hymnen till sin egen begravning, en clowns död som ingen skrattade åt, som var clown för att han älskade det, men ingen älskade honom och en clowns död som skrämde barnen istället för att roa, som inte fick en enda människa att skratta och blinka med ögat och lee, men gråta och spotta och springa livrädd därifrån, Ray Davies. Det var Ray Davies som dog, the death of Ray Davies...