Håkan & Moldy Peaches mot ThE rEst

Aha, okej. Med sår på knäna och blod på täcket och allt det där på väggarna med döden på, jag var inte sån, jag satt med en bild på Håkan Hellström, så, som jag sitter nu. Och, jag är känslor och jag läser känslor och jag ser känslor men jag kan inte läsa tankar för jag kan inte ens tänka klart. Ser poeter på stan som blivit så fängslade av sina egna ord och av att förlora och av att bli bäst på att förlora och skriva fina ord på rad, och jag ser poeter som blir bäst på att förlora bara för att vara bäst och bara sakens skull. Och man är full och sned och fullare än alla som står bredvid och tittar på och lyssnar när man vimlar med ögonen och berättar sin historia om sitt liv och vara 17 år med fötterna och tårna pekande åt samma håll och så liten så jävla liten, och tro att allt som är större är för stort, och alla stora är större nu och för stora för att titta på. Så alla tittar på mig, känns det som. Och jag går åt andra hållet och plockar fram en bränd Moldy Peaches-skiva från en garderob med mögel och damm och det är så jävla bra, som att höra "Who's got the crack" första gången på en fest, "WHOoo-OOOOOOh-OOOO-ohh's got the cracK", och pang så ligger man där. Så jävla hjälplös och full. Ah-oh-ah-ha-och poeter som söker förlusten för att ha något att skylla på, sina små kroppar, sina blodiga sår, sitt självförsvar och sina ord, puhhh, och eldar som syns på håll men allt är en fasad och de dricker te och kaffe nu med sin familj och sin släkt och charader och maskerader och en tomteparad och de dricker te och kaffe nu och gömmer sina blodiga sår för DE DRICKER TE OCH KAFFE NU,,,och eldarna syns på håll och ingen bränns och det är fejk.. och de måste rimma i varje mening som Lars Winnerbäck mot Håkan Hellström eller Colin Nutley mot ens,, Lars von Triers,, och de kollar på Friends och skrattar åt Simpsons, för ha,,,de skrattar åt allt som är likadant och åt spegelbilden och åt att stå och skratta åt sig själva och de slår sig på magen och DRICKER TE OCH KAFFE och fy fan vad bra.. Arthur Lee: "They think they are happy, and they are happy, that's what they're happy for". Åhh varför skriker inga ut sånna citat på Kungsgatan och ska man behöva ta saker i egna händer för att någonting ska hända och ska man behöva ta saker i egna händer för folk som inte vill förstå och skit i de, skriv en låt, eller lyssna på Bob Dylan och Håkan Hellström står bara där. Som en oskyldig skolpojke i ett vuxenkollektiv och Marx och Lenin på väggarna och Håkan Hellström vill lyssna på The Smiths och klistra låtrader på tapeter av tidningsbokstäver och Håkan Hellström har en oslagbar jävla ställning i svensk popmusik för Håkan Hellström står bara där, alltid bara där, och drömmar som folk bygger hela sina liv av, och lever sina liv för att uppfylla och lever sina liv för att komma dit där han är, och Håkan Hellström står bara där och tittar bort och vill därifrån. Och det är väl ingenting, det är kanske bara en parentes, och jag vet inte.