"Nebraska"

Sitter som en fisk i en skål, i ett naket rum, med fönster på ena sidan, vita väggar, och ett blått skynke, så att ljuset som finns därute, förvandlas till ett blått sken, som får hela rummet att verkligen lysa kallt. Jag håller fast vid min lilla bärbara dator, som jag haft i en vecka snart, och som gjort livet så mycket bättre. Satellite Pro 4200, lånad från ett sommarjobb. Och lämnad kvar, begagnad, skavd, och illa omtyckt. Jag håller fast vid den, och den tyr sig vid mig. Skickade ett SMS förut, som jag aldrig borde ha skickat, men har lagt ner den sidan att inte göra vad som borde vara bäst; det är alltför jobbigt. Skickar SMS med ”jag älskar dig”, och får jag ingenting tillbaka, well, då sitter jag kvar här. Träffade min kusin i en livsmedelsaffär, visste inte att han fyllde år, men det gjorde han, och fick reda på det efteråt, då såg jag vårat möte framför mig igen, hur han stirrade på mig länge, som för att ge ledtrådar, men jag bara, log, och gick därifrån. Skitsamma, sånt händer.

***

Om jag bara kunde känna doften av kryddor, på en marknad någonstans i Indien, då skulle jag vara kvar där än. Som jag känner doften av skrubbat plastgolv, och starka rengöringsmedel, från en studentkorridor, och inte riktigt kan komma därifrån. Som jag ser ändlösa källargångar, mörka, och oändliga, ibland när jag blundar. Och liksom, i sömnlikt tillstånd, rör på benen för att komma därifrån. Hur jag alltid somnar, för att drömma drömmen om hur jag i en pinsam situation bara ramlar ner och blir medvetslös nog att inte kunna informera de som ser på, att jag visst lever, och när jag ska försöka röra mig, känns det som att två ton cement ligger gjutet omkring mig, och sen, se folket sörja att jag dog. När jag fortfarande ligger där. Och jag vaknar upp, och pustar ut för att det var en dröm. Blundar, och somnar om igen.

***

Strunta i att plocka upp skiten efter dig, vi kommer ändå aldrig komma tillbaka hit igen.

***

Jag lyssnar på Bruce Springsteens ”Nebraska”, drömmer. Känner hur den finns där för mig, men att jag nu, har ett jävla liv att leva upp till. Genom att inte stanna här, som han i ”Nebraska”, och därför aldrig få förmånen att skriva det igen. Spelar ingen roll, behövs inte, jag kan trycka på repeat. Den skivan, har verkligen varit mitt sovrum, och min ensamma säng eller bara, skrumpna, mögliga madrasser på ett smutsigt golv, inkörda i hörnet. För många nätter har jag lyssnat på den, jävla skivan, och varit rädd för att inte komma därifrån. Tänkt, att allt ändå inte kommer att lösa sig. Jag kan lika gärna ligga kvar. Den skivan, det är inte orden. Den rösten är bara tystnaden. Och skivan, är vad som kommer efteråt, för skivan är vad som händer när skivan tar slut och man typ, vaknar upp, nyvaken, nyduschad, men utan en skjorta att bära, och en mobil utan telefonbok, och man vet att man måste hitta vägen därifrån. Den har verkligen gjort många punkter i mitt liv, jag borde hata den för det. Jag borde döda den, innan den dödar mig. Jag borde börja leva igen. Och jag har aldrig sett en man som varit så förlorad i sitt liv, och ändå så mån om att göra någonting av det, som Bruce på ”Nebraska”. Han kunde lika gärna ha kavlat upp ärmarna, på sin skjorta, spänt bältet lite till, till sista hålet, och pigger skar in mot naveln som en skalpell, knäppt upp sin mörka läderjacka, sina slitna jeans, dränkt dom i bensin, och tänt på, …som att stå där, med adrenalin i varje ådra, hjärtat som en bomb, och uppmanat folket att riva arenan, den där kvällen, 1985 på Ullevi. Det var alla andras Bruce. Det var deras boss. Men vi som aldrig behövde en boss, utan en vän som hade lika kass som oss, vi stod som en barrikad utanför portarna, höll för öronen och blundande, svävade några centimeter över marken för att inte höra vibrationerna i marken och kanske få en föraning om hur mycket dom älskade sin boss, hur stor han var, vad som pågick därinne, egentligen, och sen när de kom så upprymt jublande, rusande ut, och verbala yttringar, alla i superlativ, så skulle vi stå och ta emot dom, med tystnaden, som en lika tyst, manifestation, för ”Nebraska”, som deras, vilda, vilsna, försök att riva arenan och göra marken under oss till ett fält av lava, och brinnande asfalt, att sjunka ner i, till tonerna av ”Born in the USA”. Och vi skulle ta emot dom, jävlarna, och döda dom, jävlarna, en efter en. Dom som trodde att bara Bossen fanns, och inte visste att det fanns en kille utan muskler, och ådror att andas blod, som en gång, var på väg att dö, på en skiva, med 11 låtar, i ”Nebraska”, för inte alls så länge sen. Jag skulle viska det i varenda öra, som flöt förbi, på marken, i pulsen, om inte alla hade skrikit, så förbannat högt.