Manchester 2003

Tog den här bilden en blöt, höstdag i Manchester 2003. En tom buss, på övervåningen. Och en dyster min, på väg hem. Jag vet inte om min kärlek till Koudelka föddes här, men det är England för mig, på alla sätt och vis. Mitt England. Och det kan ingen ta ifrån mig.

En bild som låg sparad på datorn sedan tidigare. Barndomens tid, de tidiga skolårens bild. Jag har bara gjort en elev röd, som i "Shindler's list", som ödet på alla som stod där, och någon faller i strid medan andra klarar sig långt därifrån. Ödet, det står i våra pannor, redan skrivet dit, att några av oss dör tidigare än andra och när jag är lärare för klasser ibland, brukar jag undra vilka av alla oskyldiga ungar som någon gång faller ner i träsket, eller kastar sig ut för stup, och vilka av de som aldrig, sen, riktigt ler igen. Men jag tänker aldrig på de som aldrig blir någonting. De går runt som zombies, som döda människor, utan att leka, men i full mån över att ha hela situationen under kontroll. Min idol är en liten kille som lipar varje rast, och skrattar däremellan, han slåss hårdast av alla med Star wars-svärd som de andra bara smeker luften med, han brottar ner motståndarna på fotbollsplanen, där andra är för rädda för att ens trippa på tå. Han är kung, och alla hatar honom.