01:13, sätter på vattenkokaren.

Jag har lärt mig den här vintern, med tjocka, tunga, snöflingor, fallna som i en strid ström av spikbomber, missiler, granater, att kärleken är någonting som går att förbruka. Och jag tänkte en hel vår, i ensamhet, att är det inte vad allting handlar om? Jag kan inte spara på det. Jag kan inte bara lägga mig ner för att ligga bredvid någon ett helt liv och sen när någon dör, resa mig upp, och inte ha en aning om vägen därifrån. Jag måste se, jag ska harkla upp, vad jag en gång gurglade ner, svalde utan att bita först. Och fingrarna rör sig över tangentbordet ungefär som när Sugar Ray Robinson boxades, när den store Nijinsky dansade balett, när Ray Charles spelade piano, när Robert Jonson spelade gitarr, och Van Morrison sjöng. Men jag är inte riktigt där än. Hjältarna är bara långt över allt, som stjärnhimmel i vilken jag försöker hitta en som kan spegla, kanske någon, bara en enda, av alla stjärnor jag vill plocka ner, i sina blanka ögonvitor, tårögda pupiller. Och vad jag ska älska den som älskar mig, en gång. Och gifta mig, lycklig, och fri. För kärleken är alltid en rädsla för att tappa, och en rädsla om att bli kvar. En fångenskap, en jävla fångenskap.

***

Jag ska blåsa mitt tuggummi stort, till bubblor för er att se. Jag ska ligga i min säng och fortfarande sjunga sången jag lärde mig igår. Jag ska vandra runt på gatorna i stan som Sokrates, och tömma giftbägaren, om ni så bara lär mig vem jag är, lär mig att tala, eller lär mig att lyssna till era ord. Jag vill inte höra predikare, jag vill inte höra såna som vet, prata om något dom vet att dom vet bättre än oss dom talar till. Jag vill höra små stackare, stackars förlorare, arma jävlar, barmhärtiga idioter, kukskallar, och horor, berätta om sina liv. Jag vill höra dom prata om framtiden, för första gången, och inse att om framtiden finns, så finns en dåtid, och ett nu däremellan som bara är en flik, med en bokstav på i en sån där pärm där alla samlade direktiv och diagnoser ligger för utbildat folk, folk som vet, att läsa med konstiga ord, för att bara kunna läsas av dom, och såna där flikar med en bokstav på i olika färger om fakturor och kärleksbrev och vi står alla samlade i den där jävla pärmen, med mening efter mening som gruppbilder, uppradade, nakna, blottade, och tömda på essensen av vad vi kunde bli, tömda på själen som rann ut, men ville tillbaka en gång, utan att någon sa det till oss. Vi är förlorade, alla vi, mot dom, sen dagen då vi lärde oss att gå, och dom, stod bredvid och tittade på, bara för att se vem av oss som ramlade först. Och fälla oss, med käppar, om det så behövs. Fäll mig, med ett krokigt ben, så att jag faller under dig, och lika oskyldigt som förut, lägger mig där och tittar upp, skådar dig, varsamt, underifrån.

***

00:15, på natten. Ska upp 06:58. Rolling Stones ”Exile on the mainstreet” spelar tyst, för att inte väcka dom som sover under mig. Drog av mig strumporna innan jag skulle lägga mig, och ena nageln fastnade i en resårtråd, och det gjorde skitont, och jag kom att tänka på dagarna när jag var liten och mamma skulle klippa mina naglar och jag skrek av smärta, och dagarna då mamma kammade mitt hår och det kändes som en trål av piggar, rakt ner, på havsbotten, som en hök som satt och pickade mig till smulor, i fred. 00:22, men inte riktigt lust att somna, för att sen vakna till ännu en dag på fabriken, dagiset. Bäbisar rullar in, genom dörren, och tas emot, av tanter som vaktat maskiner alldeles för länge och trycker in små koder över bäbisarnas ansikten, så att dom förstår och i alla fall inte skriker lika högt. Jag trycker in en kod som gör att dom springer åt andra hållet, och klockan 08:56 är det kaffe och då ska alla bäbisar hålla käften, ungefär lika punktligt som när klockan ringer på fabriken. Och rullbandet stannar, och fortsätter igen, när slevar med gamla rester av mos bärs in av prydligt uppställda barn, med frisyrer åt samma hål, och knäppta byxor, stel gång, och en slev för varje barn, och ett glas mjölk upp till hälften, sen får det vara nog och jag ska nog verkligen fly bort imon, utomhus, och ägna mig åt killen som bara letar mask, hjälpa honom att hitta några, dra dom upp ur jorden, lägga dom i hans hand, se hur han ler, han ler, han ler, oavsett om det innebär att masken ska simma i en pöl och aldrig komma upp igen, eller sova middag med en stor jävla sten som täcke, och aldrig ta sig därifrån, platt, så ska jag låta han döpa alla maskar vid namn, och låtsas att såna maskar finns, som verkligen tar en simtur i grumligt vatten, för att sedan sova middag på strandens sand, under en stor, stor, stor, nästan, orubblig, sten.

***

Börjar komma över Emma, börjar komma över det faktum att det inte är vi två, och att hon finns ändå. Hon som skulle gå under för mig, och ge bort sitt hjärta, för mig att le, samma hon, lever kvar vid sidan om nu, eller framför, som om ingenting har hänt. Börjar komma över det faktum att jag sabbade 8.5 månader av hennes liv, för att bara sen tvinga henne att gå. Börjar komma över det faktum att det inte längre är vi två, men om jag kommer kunna släppa henne, någonsin, i mitt liv, och inte tänka på henne varje natt innan jag somnar, önska att hon låg där och höll om mig, lät mig hålla om henne, det är en annan sak. Jag tror inte det, aldrig. Jag är en känslig jävel, en jävla romantiker, en sån som viger sitt liv åt kärleken, blundar åt det andra, men sen en dag, stänger av det som rör sig, sparkar ner det han ser, och låter öppna sår blöda ut, hjärtat pumpa i tomgång, just därför, för att spegelbilden inte var så klar, och inte längre värd att se. Och just därför, att man sett så många döda ting innan, och att man nu, ser ut precis som dom. Det är ett bevis på att kärleken finns, men samtidigt en anledning till att dra. Verkligen, stänga dörren efter sig, hårt, eller lagom löst, sträcka ryggen, svinga med armarna, och låtsas som att allt, verkligen, var spegelns fel.

***

00:43, måste gå ner och äta. Har bara en rutten banan, som jag tänkte ha till frukost imon. Blanda den med fil, och flingor. Hungrig, då drömmer man mardrömmar. Jag drömde en mardröm inatt, den natten som passerade, men inte verkade släppa mig loss, den var vidrig. Jag stod på skolgården, som en skolpojke och skulle kasta spjut, när jag kastade det enorma spjutet för långt och råkade döda någon. Bredvid stod alla som jag kände, och vände sig om, för att inte se, för att inte låtsas känna mig, och jag hämtade spjutet, drog bort spjutet, och gick tillbaka till skolgården, där ingen fanns kvar. Lade ner spjutet på marken, och satte mig vid sidan om. Men ingen kom och jag visste inte vad jag skulle göra. Där fanns bara jag, i en hel värld, jag och ett offer som jag så förfärligt råkade döda, brutalt, och alla dom som borde varit där, men inte längre fanns. Utan som svarta hål, i ett brustet hjärta.

Sen kom vi till en stor lokal, och bjöds på middag, då var alla där igen, det var en annan dröm; men portarna stängdes, ungefär som på Stockholms blodbad, och sen halshögg de oss, en efter en, jag försökte spela hjälte, lite velig, jag utmanade döden på snooker, men döden fuskade och vann, och jag dog nästan först, som så många andra wannabe-hjältar.

00:52, tänkte på helgen som gick. En födelsedagsfest där alla drack rött vin, och hade blandat in exklusiva, exotiska, frukter i en bål som ändå smakade piss, och jag kom in med smuggelöl från Tyskland, den allra billigaste, och gick ut och rökte ”beedies” på altanen, när skivspelaren blev ledig och någon stoppade låten mitt i och jag skrek ”vad fan, vad fan?” och var full, och efter en timma eller så sattes ”Brimful of Asha” på och jag och en kompis ställde oss upp, dansade, gick fram till folket som satt i sofforna, och skrek, ”fuck you, fuck you”, sen trodde jag på riktigt att jag var Mick Jagger i 2 minuter och lite till, och att den riktiga Mick Jagger, på riktigt, bodde i mitt bröst. Efteråt när låten var slut, och det blev tyst, applåderade dom. Och vi vände oss om, och bugade, och tackade, och gick till skivspelaren igen, satte på samma låt en gång till…

…då suckade dom.

01:00, klockan börjar bli kuk-sen, för att ringa så tidigt på morgonen. Kuk, snart drar jag härifrån ändå. Vill inte dra härifrån. Vill bara leva mitt liv, och veta vad det innebär. Vill inte sitta på en stubbe vid en skog, kanske en dag slumra till och vakna upp 60 år senare, minst, för att fatta att man har sovit bort sitt liv för en stubbe på en skog och för att aldrig ha vetat vad man ville bli, så därför inte göra någonting. Jag snubblar över tangentbordet och låter slumpen ta fram mina ord, bereda vägen med palmblad, styra mig, skotta snön, och slutligen, säkert knuffa ner mig i en dikeskant. För, vem vet. Egentligen. Och vakna upp efter 60 år, till misären, över att ha sovit i 60 år. Jag kan gå runt på gator i stan och hata gatorna, just därför att jag går på dom. Men sånt vänds ut och in så fort man kommer hemifrån. Jag låter slumpen dra mig fram, och Landvetter är som en stor sandlåda, för folket som har spadar att gräva med, formen att fylla, och göra en sandkaka. Den största, och jag ska strö min sandkaka med stenar och kattbajs från tantens katt i lägenheten bredvid. Siri, Siri. Jag sätter mig på ryggen, till slumpen, spelar schack med dom bruna löven, och låter slumpen vaska fram orden, som guldet en gång glänste, i korn, på botten av ån, under döda lik av dom som i alla fall försökte, kanske ett korn för hundra år sedan, men drömmarna lever än. Det är alltid så. Och jag vill härifrån. För att komma tillbaka och säga, att gräset på andra sidan, är minst lika grönt som förut.

Going for the gold.

01:13, sätter på vattenkokaren. Äter ingenting. Stoppar i en tepåse i muggen. Tar istället en kopp te, avrundar kvällen. Öppnar Proust, På spaning efter en tid som flytt. Silar det varma teet genom min mun, så att tungan svullnar och domnar bort för några sekunder. Blir varm i gommen. Sväljer ner, som en varm stråle rakt genom magen. Stoppar in den andra, sista, sockerbiten, känner hur kornen löses upp, och sväljer den sista klunken te, sött. Allt är bra, men jag åt inte. Jag drack te, för jag åt inte.

01:15, natti!

***

När jag på småtimmarna gick promenader med mina systrar, kunde jag ibland helt utan förvarning, och som taget ur luften, berätta historier, utan poänger, om sanningar jag trodde fanns. Men som inte var värda att bry sig om. Detta blev tillslut så befängt, att jag lade av att gå promenader med dom, i rädsla för att dom en gång, inte skulle låta mig gå promenad med dom. Ändå vet jag att dom älskar mig, som jag älskar dom. Men ibland känns det som att sanningen ligger emellan oss alla tre, och vibrerar, som en elektrisk ål, redo att berusa oss vid första skålen, eller bedöva oss med bålen.

***

Hur jag blir kär i alla som jag läser om. Hur jag först ser varenda gestalt, som skildras i böckerna, som en främmande människa. Men sen, med varje ord, rannsakar mig själv. Så att jag först, från första början, hoppas att jag aldrig blir som dom, eller ens i närheten. Och i slutet tampas med insikten att jag är precis likadan, och kanske värre ändå. Det är inget som jag tror jag är, eller var innan jag började läsa boken. Men så fort jag vänder blad, och varje blad jag vänder, väcker någon slag oro i mig, för att vara sån, och den oron, istället för att slå på fienden, blir precis som den. Och om fienden, sen, så slås ner, så har jag alltid en kvar.

***

Jag tror hatet och kärleken är varandras spegelbild.

***

De vita väggarna, i mitt rum ramlar ner. Finns det sen plats för mig att sitta kvar?