Nietzsches värld!

Jag står vid avgrunden, vid lejonhonans gap. Ser hennes tänder sticka ut, och känner vemod för en sekund, men anammar uppgiften som mot vem som helst, om jag vore ett lejonbarn hade jag vrålat lejonmor omkull, men jag är en liten pojken, utan vrål. Jag har sparkat mig ända hit. Jag har sparkat mig omkull och tagit mig upp igen. Jag ser trädkronors fulla prakt, som gröna prickar på flaggstångshorisonter den 6 juni, haha, rädda mig! Jag går till dagisbarnskalas och tänker att vi är ju, för fan, i samma sits. Men ingen matar mig för hand, så som jag matar dom. Vi heter olika, dom heter Vera, Axel, Rasmus, och sånt. Jag heter inte som någon annan jag vet. Tyvärr, eller bra. Vem vet. Jag känner mig som dagisbarnen för att jag vägrar ta till mig den värld där alla vuxna finns, och lever i, och ingenting som inte går att låtsas fram, men som finns där, den, bara där, som fröknar och statyer på orubbliga torg som bara skottas fram om så himlen en gång om året bestämmer sig för att begrava den, i snö, kanske förtränga den, finns alltid, och ingenting som inte går att låtsas fram, och därför inte heller att fantisera bort, finns. Som färger och sånt. Vi har målat oss i neon, alla andra är klädda i svart och vitt. På så sätt är jag ett dagisbarn, med.

***

Och Nietzsche, min vän, jag kommer alltid komma ihåg vintern, den vintern, när jag uppdaterade din blogg, i väntan på att något skulle komma och ta mig därifrån. En hjälte, en sann legend. Med akvareller som streckgubbar, sittande där utan att egentligen vara där. Så innerligt, jävligt, stirrande, utan att verka se. Så fulla av tankar, utan att ens tänka. En mörk vrå. Ett andra hem. Tittar försiktigt ut, medan dörren står på glänt. Som objektiv, tittar jag ut, med ögon lika stora som en kameralins, och avtryckaren minst lika stor, kanske större, än tystnaden. Jag ville ha ord, den vintern, jag uppdaterade samma sida om och om igen. Och snön var tung, när jag plogade den. Men varje gång jag kom in igen, satt en ny akvarell, vid brasan, och på något sätt, verkade vänta på mig. Vilja vara nära mig, verkade se, som enda människa på hela jorden, att jag var där, utan då, just att se, bara som en lika liten prick som henne själv. Bara som ett olustigt motiv, för ett penseldrag som doppade stråna i blod, lika gärna som i vattenfärg. Att jag bara var där, och ingenting annat, än streck slumpartat ditmålade, av en hand, som tände elden, men sen försvann därifrån. Jag gillade alla dom, som var där den vintern. Och hjälpte mig.

"…I never said that I was brave."

***

Solen skiner, tänker inte jag som dom att sommaren är sen men ändå värd att vänta på. Vi har gått genom slask, på taskigt plogade gångvägar, och sparkat små isklumpar framför oss, över K-brunnar, trampat extra hårt, och ner där vattnet trottoarens vatten samlas upp, smältvatten, och ner i brunnen vid sidan om. Alltihop. Jag har verkligen samlat drömmar i min hand, och en dröm för varje veck i handflatan som någon ibland tar upp och synar för att lära känna mig. För den ni tror jag är, på stan, ni som tittar så försynt, med förstora ögon under för små fingrar, glesande, bländade i solen, ni, ser bara ett skal och det skal jag så febrilt försöker göra mig av med; bränna upp, förkasta, stoppa i munnen, tugga, och spotta iväg! Det enda jag har gemensamt med utsidan, skalet, är att jag gör allt för att förlösa det, och att jag hatar det, så att det hatar mig och att vi sen i alla fall hatar varandra. Jag skulle kunna vara en munk på ett kloster, om det fanns plats för dans och heroin. Jag skulle kunna ha 15 illegala minkar under min säng eller över mig, om dom bara ibland ställde upp och dansade med mig. Jag skulle kunna dansa med Idi Amin, om han bara tog min hand och släppte loss. Jag skulle kunna dansa med vem som helst. Som verkligen dansar loss. Men som sagt, jag samlar drömmar på stan, och hoppas att de någon dag fångar mig. Och det handlar ändå inte om det, på något sätt. Det handlar om att drömmarna förföljer mig, in i varje gränd. Jag plockar drömmar vid sidan om, och gör dom till mina, som ett pärlarmband runt likvita, tvättblekta, handvrister, runt en ranglig hals, fäster jag mitt senast halsband av snäckor, plockade på sanden, och sorterade efter färg, och storlek, och ränder och fulhet, och placerade gentemot varandra, så att ingen snäcka, någonsin, ska känna sig utanför. Nu har jag drömmarna i min hand, som sommarens första blomma, och håller fast dom i handflatorna, som jag höll sommarens första fjäril i min håv, plockar en dröm i taget, fram och tillbaka, lägger av, som jag drar undan bladen på den blomma och sakta, bara förundrat, följer kärlekens gång, böljande, men fri: älskar, älskar inte, älskar, älskar inte.. Undrar, hela tiden hur det ska gå för mig. Om drämmarna kommer tillbaka för att rädda mig, eller ens, för att säga hej då..